29 januari - Lake i Tåkern

.
Jag blev ganska överraskad häromdagen när jag rensade gäddan från Tåkern som jag fått av Arne i Svanegården. Den hade nämligen ett ovanligt byte i sig.

Jag hade precis rensat färdigt gäddan och fått till ett par fina filéer när jag upptäcker att fisken på skärbrädan inte är av det vanligaste slaget.

Det är en lake som jag plockar ut halvsmält ur magsäcken och den är ungefär tre dm lång. Jag visste redan innan att laken minsann inte är någon vanlig fisk i det extremt grunda tåkernvattnet så nu har jag precis ringt till Arne för rådfrågning och information.

- Va säger du! utropar Arne i telefonen. En lake! Det har jag inte fått nån i sjön på många, många år. Det var märkligt!

- Jo, jag tänkte just det, svarar jag, så jag tyckte det var bäst att ringa dig och meddela eventet! Och jag har fotograferat den för säkerhets skull som dokumentation ifall nån skulle tvivla.

28 januari - Visst lever vinterskogen

.
Vi parkerar vid Stocklycke på Omberg, Ulla och jag. Det är gråruskväder och lampan i trädgården, den som ska släcka med ljuset, kommer att förbli tänd hela dagen. Men vi är väl klädda och njuter av lä för västvinden och, som man brukar säga, syremättad luft, om det nu verkligen finns sådan och inte alltid en andel av ca 21%. 
Vi vandrar ut på stigen mot Mörkahålskärret.

I diket porlar vattnet kristalliskt, friskt och drickbart medan några mesar piper i vinden, berättar Ulla för den halvdöve, men annars är det ganska typiskt vintrigt "livlöst" i skogen.

- Vänta, säger hon, jag vill fotografera den där elefantfoten. Vi brukar kalla dem så, bokarnas rotfästen med sin krans av grön mossa.

Helt livlöst blir det ändå inte. 
Det frasar plötsligt till i grantoppsanarkien och en övervintrande ringduva lösgör sig ur grenverket och flyger med smällande vingslag iväg bort över skogen.

Och alldeles strax därefter ser Ulla en svart fågel korsa stigen framför oss och snart ropar en spillkråka: "kliääää -kliäää" i duggregnet. Det här s k "regnlätet" passar förstås in i sammanhanget men får väl ändå betraktas som ett helt slumpartat förslag. 
Ulla får ändå ett snabbt svar om sin observation.

Spillkråkan kommer åter, flyger förbi i en ljusglänta på väg in mot skogens slutna dunkel på andra sidan vägen. Fransigt runda vingar och klippande vingslag blir det som fastnar i minnet under den bråkdel av tid som passerar.

- Tänk om man vore engelsman, säger jag. Då vore dagen räddad!

Men det är den förstås ändå, ty visst lever vinterskogen om än lite sparsammare än eljest!

28 januari - Lite mer från igår

.
Jo, vi fick in ett litet vårtecken igår också. 
En havsörn satt och vakade ute på sjöisen på Tåkern, ty ännu fanns ett och ett halvt tusen knölsvanar på plats i stora blå råkar, men havsörnar är förstås på intet sätt ett vårtecken, snarare tvärtom.

Havsörnarna på Tåkerns is är ett riktigt vintertecken.

Däremot kom två grågäss, ett par, kacklande över sjöisen på spaning, definitivt ett par pionjärer spanande efter en möjlighet att återvända för revirhävdande och häckning. 

Dessa blev ett tidigt vårtecken som med visshet ändå kommer att stöta på patrull, konstaterar Ulla idag när hon konsulterar YR.no på mobilen och ser prognosen om vinterkyla för den kommande veckan.

Allt har sin tid.

27 januari - Det exotiska Tåkern

.
Det är väl inte det första man tänker på som helyllesvensk, att ett besök vid Tåkern kan vara väldigt exotiskt. Men se, det är precis vad vi har upplevt idag, när vi ordnade en utflykt till Naturum Tåkern med omnejd för ett härligt gäng "nysvenskar" från Syrien och Irak, alla nyblivna vänner till vår familj och alla med uppehållstillståndet tryggat i Ödeshög och somliga med fungerande svenska som mål i mun och några redan t o m med fast arbete.

En del av oss har varit där tillsammans tidigare, men för de flesta var det en första prövning på svenskt friluftsliv och visst är det väl då bra att passa på när Naturum Tåkern bjuder på vinteröppet, utegrillen är tänd, ringmärkning pågår, isen ligger som ett gåbart blankt golv och vädret är så där extremt ljuvligt och ovanligt solvarmt för att vara i slutet av januari.

Vi samlades på parkeringsplatsen vid Lysingsskolan i Ödeshög, alla faktiskt i tid, och åkte därefter i fem bilar till Tåkern, där vi började med besök inne i det för nya gäster uppseendeväckande Naturum med alla sina möjligheter till rik information och spännande upplevelser.

Arwa, Ulla, Najat och Shawkat

Ali och Najat.

Sally och Mohammed ritar.

Det blev film, egna studier och utforskningar vid mikroskop och teleskop samt åtskilliga svar på nyfikna frågor.

Därefter tog vi en promenad på fruset vatten. Att man faktiskt kan ta sig fram på is var för många ett alldeles nytt fenomen som verkligen utmanade modet och förmågan. Sådant vi tar för givet som ursvenskar visade sig vara ytterst exotiskt för andra.



Hela gänget prövar isen, flera för allra första gången.



Tarek och Bayan poserar.

Trots extremt behagligt vinterväder fanns det nog de som fann tillställningen i kallaste laget. 
Att klä sig rätt är något man nog måste lära sig då det kommer till lämpliga kläder såsom tjocka vinterjackor, skor, mössa och vantar. 

Lite frusna väntar här Ali, Amal, Sally, Nour och Mohammed på att ringmärkningen ska komma igång.

Hela tiden fanns dock möjligheten att gå in i Naturum för att värma sig eller ta en våffla med kaffe i annexet där Bosse från Tåkerns fältstation gräddade för glatta livet.

Adam från Tåkerns fältstation berättade för oss om ringmärkningens mystik och visade upp både gråsiska och blåmes.

Sally fick den stora äran att hålla i handen och släppa fri en nyss ringmärkt blåmes, en upplevelse för livet.

Den fem timmar långa utflykten till Tåkern avslutades med ett härligt grillparty på kycklingkorv. Laddade men nya upplevelser, trötta och lite frusna vände vi därefter hemåt igen. 
Och sanningen är väl den att vi som arrangerade det hela lärde oss lika mycket av våra nya vänner som de om Tåkern och svenskt friluftsliv.

26 januari - Till minne

.
Imorgon är det "Förintelsens dag" till minne av den fruktansvärda historien om ett Nazityskland och vad det gjorde mot människor. Inget verkar vara är självklart längre i dessa tider av glömska, förnekelse och "fake news". Man måste ständigt upprepa, lära och arbeta och vi måste alla ta del.

Den välkända porten in till koncentrationslägret i Auschwitz.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att ta del av det fruktansvärda och ett av mina mål i livet var därför att besöka något av alla koncentrationsläger. Det blev av 2015 då Ulla och jag tillsammans med två goda vänner besökte Auschwitz/Birkenau utanför Krakow i Polen, en oerhört stark och hemsk upplevelse som satte eviga spår i mitt minne och själva livet. Något förändrades helt enkelt och detta var viktigt!

Birkenau.

Mitt bidrag i kampen är bland annat en artikel som jag skrev på Correns kultursida den 27 januari 2010, en artikel om ondska skriven i förbittring och vanmakt. Jag hoppas att du tar dig tid att läsa den. Klicka på bilden till större storlek.

http://www.gebbe.com/images/Ondska.pdf

25 januari - Blåhökens jakt

.
I den milda och hårda sydvästvinden jagar en blåhökhane över Dags mosse. Han ömsom glider sakta eller kastar snabbt iväg i höjd eller åt sidan, följer tuvornas topografi eller försvinner ner längs ett dike, aldrig mer än någon meter över marken försvinner han efterhand bort mot Alvastra och Broby.

Han jagar på hörsel, sorkar och möss, där ett ynkligt tyst pip eller svagt prassel i torrgräset räcker för en lyckad jakt.
Men lika bra är han på att fånga småfågel, gulsparv och gråsiska, som kan överraskas av hans låga smygande. Ekvilibristiskt fångar han dem i uppfloget med fotens vassa klotång på ett långt utsträckt "smalben".

Den blå kärrhöken är en fågel som fascinerar.

24 januari - Hoppet lever

.
Man skulle ju kunna tro att vi är pimpelfiskare, Christer, Lars och undertecknad där vi sitter på isen väl påpälsade och intar vårt förmiddagsfika vid den välkända pimpelfiskesjön Noen strax söder om östgötagränsen inne i Småland. 
Vädret är klart, lugnt och kallt, ca 6 minus, och korpparet som gör oss sällskap vid sjön kommer att inventera platsen efter oss så snart vi vänt ryggen till.

Men pimplar gör vi inte. 

Det blir visst ugnsbakad gäddfilé imorgon.

Gäddan, som den här trekilosbiten, alldeles nyfångad på sax i Tåkern och nyss levererad vid dörren till ateljén, köper jag hellre direkt av en av mina "privata" fiskeentreprenörer, Arne från Svanegården.

Vi är istället på väg till uttrarna. 
Det brukar bli minst en sån resa per år, men aldrig hittills har jag sett någon levande utter i Sverige. Hoppet lever och jag tänker hela tiden att nästa gång är det min tur.

Vi satte oss som tidigare först vid Deglaberget vid Noens sydspets där Noenån rinner iväg genom vass och madmarker. Ett perfekt ställe för utterspaning, men åter utan något positivt resultat trots någon timmes knäpptyst gloende.

Därefter följde vi åns meandrande slingor syostvart längs småvägare till kraftverk, stugor, ålöpor, forsar, sågar och kvarnar.

Vi fann nattfärska utterspår som alltid tidigare under besöken, på flera platser. 
Men tänka sig - mitt hett efterlängtade möte med uttern har jag sparat till senare. Hoppet lever ett eget liv!

19 januari - Vinterfiske vid Vättern

.
Vättern drar vintertid.
Trollingbåtar kommer från hela landet för att skörda ädelfisk på sjön, och på klipporna i Ödeshögs kommun och i Hästholmens hamn brukar det vara fullt av kastande laxfiskare under oktober till mars. Alla hoppas på god fångst.

De fyra jag mötte igår på klipporna vid Stora lund var från Tyskland och Nässjö. De var inte speciellt nöjda. Fångsten uteblev nämligen helt.

- Det är för lugnt tror jag, sa den ene. Det nappar bäst när spiggen blåser in med västväder och fisken följer efter.

- Vad brukar ni få då? frågade jag.

- Lax oftast, ibland röding och även öring och vi har inte gett upp än. Vi kan värma oss därborta i skrevan när de behövs och inte kan man klaga på miljön och utsikten heller. 
Det här är livet!

18 januari - Livets salt

.
Jag hörde på nyheterna häromdagen att vi äter för mycket salt i Sverige, ca 12 gram per person mot rekommenderat 5 - 6 gram per dygn.
Dubbel dos kan medföra hälsoproblem som högt blodtryck, magproblem och hjärt&kärlsjukdom, sades det. Och nog visste man allt detta innan, men det blir så abstrakt, en siffra bara, så jag beslöt mig för att väga upp mängden på vår hushållsvåg för att bättre förstå.

12 gram visade sig bli en försvarlig hög. Men inte saltar man så mycket själv på mat, tror jag. En hel del kommer förstås naturligt via råvaror, men det stora intaget kommer säkert av småätandet av chips och popcorn och liknande produkter.

Inte vet jag säkert var vårt hushållssalt kommer ifrån, om det är bergsalt från geologiska gamla havslager eller skördat direkt ur havet medelst saliner, förmodligen båda.
Salt, Natriumklorid - NaCl -finns i många kvaliteter: vägsalt, havssalt, bordsalt, grovsalt och jodberikat salt

Salin, snart färdig för skörd.

I Spanien bland annat finns låglänta havsnära områden, gamla träskmarker, där stora saliner ligger som ett  lapptäcke i landskapet. En kanal leder havsvatten in i systemet, detta fördelas i de grunda bassängerna och man fyller på i många omgångar för löpande avdunstning. 

En salt böna!

Till slut har man ett rejält lager med gnistrande vitrosa salt som hyvlas av och lagras i stora högar till riktiga berg av salt.

Det som gör det det oraffinerade havssaltet rosa är små organismer såsom kiselalger och kräftdjur, vattenloppor helt enkelt, som finns i mängd i vattnet. Allt detta småliv i salinerna blir till extra salt i anrättningen genom att det drar dit en mängd fåglar till stor lycka för den fågelintresserade.

För ögat och för den stora allmänheten blir det alla flamingor som främst fångar uppmärksamheten. Den röda och rosa färgen får de direkt av födan. 
Enskilt eller i små flockar vadar de runt i vattnet med huvudena mest under ytan för att sila fram födan med sin specialbyggda näbb. Mot kvällen samlas de i stora rosa flockar.

En fundering kan jag inte låta bli - de måtte väl blunda i det supersalta och förmodligen svidande vattnet, men jag undrar om någon har forskat om detta. Troligen inte.

Styltlöpare

I salinerna finns mängder av andra fåglar, vadare av olika slag såsom roskarlar, sandlöpare, strandpipare, rödspovar, spovsnäppor, skärfläckor och styltlöpare för att nämna några samt doppingar, änder och måsfåglar av skilda slag.

Livet är salt. Salt är livet.

15 januari - Vintertåkern

.
Det blev ett nytt besök på Tåkerns is igår och en liten tangering till området också idag. Man kan liksom inte låta bli just nu när isen lägger sig och sjön blir tillgänglig och är spännande.

I ordning: Adam, Bengt och Konny på plats i tornet vid Tåkern för fågelräkning. Bosse var också där men han förberedde kaffet.

Tre kompisar: Adam, Bengt och Konny från Tåkerns fältstation hängde ut från torngluggen när vi, Ulla, Gunnel, Yngve och jag, gick förbi därunder efter vår isvandring bland många skridskoåkare som hörsammat "min inbjudan" till sjön den 14/1. 
De räknade svanar, sa dom, och resultatet överraskade oss alla - 3 480 knölsvanar och en grågås är kvar i sjön i den stora råk som sträcker sig över nästan hela sjön. Fåglarna är på stor distans och syns mest som ett vitt skum mot horisontens strandlinje.

Långt därute bland svanarna börjar nu också havsörnarna samlas till fest. Mängden sjöfågel lockar med lätta jakter eftersom många av svanarna börjar bli i sämre kondition, främst de unga, varav flera har begränsad ork och flygförmåga att ta sig vidare söderöver p g a sendragen häckning 2017.

Som vitt skum ligger flockarna av knölsvanar i råken långt därute och havsörnarna står bredvid som mörka prickar.

Själv kunde jag räkna in fem svarta prickar därute och mina medföljare fick lita till min utsaga att det handlade om havsörnar, först i tubkikaren fick jag observationen godkänd av följet.

Kompisarna i tornet som hade bättre överblick kunde hösta in ytterligare sex exemplar - total 11 havsörnar således - en god början men långt ifrån rekord. 

En tid framöver kan man faktiskt inte besöka Tåkern utan att notera havsörn.

Antalet örnar kommer att växa till sig under den närmaste tiden det fick vi bevis för idag Amjad och jag när vi vände hem från en arbetsfika på Väderstad Centralkonditori och mötte en seglande gammal havsörn på väg till Tåkern över Heda by. 

Länk till rapport från Tåkerns fältstation

13 januari - En vinterdag på Tåkerns is

.
Nu är tiden exakt rätt för en första vinterpromenad eller skridskotur på Tåkerns is.
Kärnisen ligger ganska slät och fin utanför Naturum Tåkern, tunt snöbestruken visserligen, men klart bärig ungefär tre centimeter, tjockare på en del ställen men svagare inne i vassarna och med ofrusna råkar utanför Lindön och bort emot Hovviken

Någon hade varit där tidigare med skridskor men annars var Ulla och jag nog bland de första att pröva idag, stavgångandes.

Som alltid är det en exotisk upplevelse att komma nära denna annars lite svårgreppade sjö. Inga besöksförbud råder och man kan gå rakt in i vassarna om man vågar. En till synes karg och livsfattig miljö möter besökaren och visst är det skillnad mot vår, sommar och höst men livet finns här för den som har ögon och öron öppna.

Isen ligger fin utanför Naturum Tåkern.

Ulla ämnar ta kort på en svanfamilj som blivit kvar i en råk. Det är serverat för havsörnar.

Rävspåren löper kors och tvärs.

Vattennäbbmusens punktskrift finner man överallt i vassbältet

Som en liten boll ligger Rostgumpen, en nattfjärilslarv kämpande mot kylan i sin vinterkofta. Jag ser flera stycken.

Jag både hör och ser skäggmesar. (bild från ett annat tillfälle). 

Den 27 januari har Naturum Tåkern vinteröppet med fågelstudier m m, men passa gärna på nu, ty på onsdag redan kanske snön lägger sig tung över isen.

11 januari - Sex kvar

.
6 besökare återstår precis nu 16:08 på min Naturlig dagbok till totalt 150 000 besökare sedan den 23 mars 2009 då jag startade. Fantastiskt egentligen.

10 januari - Varfågeln är på plats vid Tåkern

.
Självklart gick årets premiärexkursion ner till Tåkern, min ständiga längtans sjö, och för att vara precis blev den av redan januaris första dag, då tillsamman med Ulla

Ytterligare någon dag senare, just när snöblasket vräkte ner och Disevidån rann lerbrun och bräddfylld mot svämmader och dybottnar och då 1 000 sädgäss ännu rastade på åkrarna mellan Ramstad och Holmen var jag där igen. Jag gladde mig åt allt nytt vatten i markerna och hoppades på välkommen näring till svältande vassar.

Fjällvråken var där, ormvråken också och när jag satt och ritade av en nyss anländ varfågel i videt vid Väversunda dike kom en havsörn över oss. Den varska varfågeln vred på huvudet och följde örnen bort över sjön, gungade i vinden och flög sen iväg på jakt över tuvorna.

Men jag hann med att få några några glimtar som jag fäste i mitt skissblock., lagom för att på plats i bilen också kunna fullfölja denna enkla akvarell.

Varfågeln spanar och gungar i vinden på den tunna kvisten.

Varfågeln är en favorit. Denna tuffing i tättingvärlden, törnskatan från Norrland, på väg att bli en verklig rovfågel med byten som skäggmesar, skogsödlor och åkersorkar. Jag har sett den bära byten i klorna som en duvhök och hovra ihärdigt som en tornfalk och därmed är kanske arten en bit på väg in i bildandet av en kommande rovfågelfamilj.

I eoners framtid finns säkert svaret på min fundering. Undrar om en eventuell och troligen helt annorlunda civilisation av något slag då kommer att känna till denna min spådom eller över huvud taget bry sig. Och många spår av utveckling blir till blindskott.

9 januari - Vintermat

.
Månader med R i rekommenderas för laxfiske i Vättern. Av sjöns ca 30 fiskarter är laxen emellertid inte ursprungligt hemmahörande utan utplanterad, odlad s k Gullspångslax från Vänern utan naturlig reproduktion i sjön.

Laken, vår enda sötvattenslevande torskfisk hör dock till den ordinarie fiskfaunan i Vättern.

Här hade jag nu tänkt lägga in en akvarell på en vackert guldig lake som jag målade till fiskaren Roland för många år sedan, men som jag nu dessvärre inte hittar i mitt arkiv. Ni får tänka er resten.

Även för lake rekommenderas inmundigande bara under månader med R eftersom det är en bottenlevande fisk som inte har lämplig kvalitet under resten av året. Den bör av nämnda anledning heller inte ätas alltför ofta och inte alls av gravida kvinnor eller ens av kvinnor i fertil ålder.
Så trist kan det vara med sötvattensmiljön i Sverige av idag, Vättern tyvärr inte undantagen.

Nåväl, jag själv faller ju som bekant utanför dessa kategoriserande ramar och har dessutom redan levt ett så långt liv att jag kan unna mig en middag på lake när tillfälle ges och idag fick jag chansen när en annan vän, fiskaren Jonny presenterade nyfångad vätternlake, urtagen, skinnad och klar i sin butik vid torget.

- Det blir stuvad lake idag, kunde jag informera hustrun om och även om hon är livrädd för ben så prövade hon ändå modigt min anrättning.

Det var gott, men nog fanns där ben. Jag kände mig som en gammal fiskargubbe i en pilsnerfilm, stoppande in fisken i ena mungipan och spottande fiskben ur den andra. Precis så som det säkert är tänkt urprungligt biologiskt att fisk ska ätas av människa.
Det tog tid att få i sig anrättningen, vilket är meningen och det var gott!

Resterna av en favorit - stuvad lake - eller som pappa Acke alltid sa: "Luvad stake".

Receptet såsom jag gjorde det:
Laken skärs i bitar som brynes något i en rejäl klick smör i tjockbottnad kastrull.
Ca två msk vetemjöl samt lika mycket ströbröd rörs ner tillsammans med ungefär två dl vitt vin.
Pressa i saften av en ½ citron samt krydda med örtsalt och peppar.
Sjud ihop på låg värme tills anrättningen mognat och tjocknat.
Strö hackad persilja över och servera med nykokt potatis.

Lycka till!

8 januari - Ljusets återkomst

.
Äsch, inte är det så mycket att tala om ännu och inte är det så mycket att det borde märkas, men ändå är det så, att den pyttelilla positiva förändringen av ljus som skett redan tills nu, den 8 januari mot för tre veckor vid vintersolståndet, verkligen känns. Det är liksom något inne i huvudet, troligen den lilla tallkottkörteln, vårt "tredje öga", inbäddad långt nere i hjärnan som väcker något till liv inom oss.

Solen har just gått ner bakom horisonten och klockan är snart 16.00. Det är fortfarande en gnutta ljus ute; faktiskt en märkbar skillnad redan mot före julafton, då jag svänger av E4 in mot Ödeshög.

Och vi är inte ensamma vi människor, långt därifrån, att märka vad som sker.
Idag t ex när Lasse Frisk och jag kom ner till Eksjö för att hämta hem vår gemensamma utställning från muséet möttes vi av fågelsång. Och ha nu klart för er kära läsare, att jag inte menar fågelkvitter i största allmänhet - jag menar adekvat fågelsång.

Och som alltid var det talgoxe och blåmes, idag de bägge i var sin trädtopp vid Emåns strömmande vatten, som sjöng för full hals:



"Hiiii - dididididi", sa blåmesen.

"Tit-fy tit-fy tit-fy tit-fy" lät talgoxen.

Årets första noteringar om vårtecken är alltså på plats och när jag nu skriver detta hoppas jag att min kära hustru Ulla visar fördragsamhet med detta, ty hon blir något irriterad på mig om jag "tar ut våren i förskott", som hon säger.
Och jag menar inte heller detta. Jag är medveten om att det är full vinter förstås, men ändå, små tecken är det förvisso, att en förändring är på gång, den som skapar det liv och den variation jag älskar med vår position på klotet.

Snödroppar i Eksjö.

Och som lök på laxen kan jag meddela att snödropparna faktiskt har börjat blomma i Eksjö. Redan!