29 september - Inbjudan till Konsthelg i Hästholmen

.
Nu har det blåst rejält i två dagar, idag värre än igår och så hårt att dörren flyger upp ur händerna vid Stugan när jag öppnar och så vida pass (som man säger i Östergötland) att mina dukar på staffliet därefter kommer att skaka med "shaking news" som möjligt resultat, vilket i så fall är nytt grepp i mitt måleri.
Inte vet jag precis var gränsen går mellan kuling och storm, runt 17 m/s troligen, men känslomässigt är det ändå storm som råder och jag hukar mig vidare runt stugknuten och tittar mot de stora asparna för att beräkna om höjden i vågrät position möjligen kan utgöra ett hot mot huset och min passage. 

Grågässen kommer i motvinden, kämpande och långsamt tätt över hustaket. Annars är det inte mycket som flyger, mer än vissna löv och tunna grenar.

Trots vinden är jag tålig, måste vara tålig. Mitt kall och beting är oåterkalleligt. I god tid till den 22 oktober och utställningen i Tranås måste jag vara färdig och det alldeles oberoende av hetta, regn, storm eller snö. 
Friluftkonstnärens lott är hård men rättvis och gott om kläder har jag.

Jag tar med tre oljor hem till ateljén, tre troligen färdiga ena men helt säker på det är jag ännu inte, ty jag brukar vilja ha några dagar extra för att fundera på och begrunda detaljerna.

Nåväl med i bilen är de i varje fall, de tre oljorna. Men längre än till Lövängsborg vid Väversunda kommer jag just inte. 
Trädet som ligger över vägen är inte stort, en tanig men högrest sälg bara. Men den hindrar mig att komma vidare. Så mycket vind är det alltså, tänker jag. Och så tänker jag lite till: ska jag våga försöka köra över grenarna?
Jag bestämmer mig dock, intelligent nog, för att försöka släpa undan trädet. Det är emellertid segare än väntat och ryggen är inte till någon större hjälp heller, så jag vänder bilen istället och tar en annan väg hem. Värre än så är alltså inte problemet. Lite nytta gör jag faktiskt också genom att meddela skolskjutsen som jag möter att vägen är blockerad längre fram. 
Man måste hjälpas åt när det stormar.

Tavlorna är mindre suddiga under utställningen.

Att jag tar hem tre oljor, ramar och fixar och sen  riggar upp dem för tillsyn och fotografering på ateljéväggen beror på att jag har tänkt mig dessa tre alster, bland annat, som representanter på en liten utställning i Hästholmen nu till helgen.

Det är Ödeshögs Konstförening som har bjudit in mig och fyra andra kända konstnärer till en jubileumsutställning i bygdegården.
Konstverken skall levereras imorgon för hängning och sen är det öppet ... se ovan ...

Lördag kl 15.00 kommer vi konstnärer att medverka i ett samtal om våra konstverk och om konst överlag under ledning av Moa Frisk.

Jag och Ulla tänker också närvara vid och njuta av den fina jazzkonserten på söndagen kl 16.00

Kanske vi ses? Jag hoppas det! Välkomna!

29 september - Vattenskadan i ateljén

.
Nu har fläktarna arbetat färdigt i mitt galleriutrymme i Ateljé Gebbe. Äntligen har de tjocka timmerväggarna torkat. Det tog tre månader.

Nu är byggjobbarna tillbaka. Golv, tak och väggar byggs om på nytt. Ett moment återstår därefter - målningen - och med den kan det bli bekymmer får jag reda på av förmannen "Kimmen". Det är just nu nämligen akut brist på tillgängliga entreprenörer i den branschen. I värsta fall kan det ta minst en månad extra, meddelar han.
 Men jag håller tummarna för bättre utfall föstås.

Jag har förresten skrivit ett ganska precist formulerat brev till min hyresvärd Ödeshögs bostadsbolag, ÖBO. Jag har framfört en del ganska skarpa åsikter. Nu får vi se!

26 september - Oljemåleriet

.
Precis hemma nu, efter en lång målardag vid Stugan. Underbart sommarväder september till trots gör verksamheten och närvaron till en fröjd.
Jag arbetar sedan lång tid tillbaka med ett tiotal oljemålningar samtidigt och idag har jag nog definitivt avslutat dessa bägge motiv. Ett antal återstår.

Efter vårregn

Jupiter

23 september - Besök

.
Igår hörde jag mjuka röster från baksidan när jag anlände till Stugan och jag undrade, eftersom jag såg varken bil eller cykel.

På altanen sitter två kvinnor och småpratar. De ser mig inte först men vänder sig om och ber om ursäkt för intrånget vid "Gebbes målarstuga".
De dricker kaffe ur termos och har beteshagen med korna framför sig och de är på utflykt.
De heter Annika och Katarina och jag känner dem väl. De är från Ödeshög precis som jag.

Annika och Katarina.

- Vi sa just det, säger de, tänk om Gebbe kom nu och fick se oss sitta här och fika på hans altan. Och så tänkte vi också på korna som ligger där borta i solen, att de inte verkar vara vana vid att komma fram till staketet. Kanske han inte är så social och pratar med dem, Gebbe, kor brukar ju vara så nyfikna.

- Nog pratar jag med dem, svarar jag, och sjunger. Men de njuter säkert av solen och vilan bara.

Annika och Katarina är barndomsvänner och skolkamrater från Svanshals gamla skola; i huset där Tåkerns Vandrarhem ligger idag, säger de, och vi var alltid tillsammans som barn och unga och idag, i det sköna höstvädret, tänkte vi oss en nostalgisk promenad genom vår barndoms bygd.

- Vi har parkerat borta vid Ramstadbron eftersom det var fullt på parkeringsplatsen vid Holmens gamla skola. Det har blivit en lång promenad men vi tar god tid på oss, säger de.

Sen samtalar vi en stund om bygden, gårdarna, människorna och våra gemensamma bekanta.

- Vill ni se hur jag har det härinne? frågar jag, och så går vi in en stund.

- Vilket mysigt hus och så många fina tavlor. Jag tror att de är färgstarkare idag än som jag känner dem sen tidigare, säger Katarina. Tack för titten förresten. Det har varit en härlig dag, men nu är det nog hög tid för oss att gå vidare om vi ska komma hem i tid.

På vägen bortom åkern ser jag dem försvinna, hela tiden småpratande, tillbaka mot bilen i sin vandring över slätten.

Nostalgi av bästa sort, tänker jag, när livet är som bäst!

21 september - Höst

.
Höstdagjämning. Dygnet balanserar ljus och mörker över hela jorden. Men redan om någon dag kommer natten att dominera. Och det går fort utför med det ljusa. En halvtimme i veckan säkert nu när det går som fortast.

Igår, just när dagen skumnade och ljuset blev för svagt för mitt måleri, njöt jag en stund av tranornas mäktiga insträck mot sjön, där de samtidigt mötte grågässens lika mäktiga utsträck från sjön.

Vid komposten pågick ett bröllop i det fördolda. Spindelhanen var på besök i honans nät med tydliga avsikter.

Samtidigt som jag stod där ringde mobilen. Det var Christer, min gamle vän, som bjöd in till ugglefångst borta i Glänås strandskog, där han och Henrik riggat upp sexmetersnät i fyrkant, men en ljudspelare i centrum.
Tipset hade han fått av Juhani Vuorinen som i sin tur fått tipset från Finland eller Baltikum, tror jag, att det med hjälp av en ugglas spelläte i kombination med muspip på en ljudfil, lätt skulle gå att fånga ugglor av alla de sorter för en effektiv ringmärkning.

Nu var det dags att pröva, tyckte Christer och Henrik. Så med laptopen laddad och bluetoothen på tryckte Henrik igång projektet samtidigt som jag anlände.

Sen var det att vänta en smula. 

- Vi ger ugglerna en timma, säger Christer. Det är lämpligt enligt Juhani. Det brukar kunna hända redan efter en kvart i och för sig, men det här är ju första gången för oss.

Nå, hur gick det?

Jojomen, vid första försöket hänger en kattuggla i ett av näten. Vi blir väldigt överraskade faktiskt. Kanske ingen av oss trodde på försöket. Fantastiskt helt enkelt!

Ugglan vi fångade är av s k röd eller brun färgfas. Det finns också en grå variant s k grå fas. Den "grå" kattugglan är nordligare och bunden till skog och obygd medan den "röda" tillhör slätt och jordbruksbygd med träddungar och gårdar. När det slår till och blir en hård vinter är de "röda" kattugglorna betydligt känsligare och påträffas ofta döda.
Dags för en splitt av kattugglan till två arter? Det skulle många fågelskådare gilla. Tänk att få ett extra kryss helt utan ansträngning.

Två lycklig ugglefångare på väg till ringmärkningsbordet.

Tack för att du ringde Christer, så att jag fick vara med om detta lyckade experiment!

20 september - Ett ansvar och en glädje

.
Ullas och mitt engagemang med flyktingar som anlänt till Ödeshögs kommun är ett ansvar och en glädje som tar sig många uttryck.

15 september - Skäggmesen är Ödeshögs fågel

.
Under ett möte igår som var initierat av Östergötlands Ornitologiska Förening blev skäggmesen offentligt och definitivt utsedd till Ödeshögs kommuns egen fågel.
Med på mötet som ägde rum på kommunkontoret var miljöchefen Annelie Vestergren, ordförande i ÖGOF Jussi Tranesjö, Bo Håkansson från Tåkerns fältstation samt undertecknad.

Idén bygger vidare på att Sveriges befolkning alldeles nyligen har röstat fram en nationalfågel, nämligen koltrast samt att en regionalfågel för Östergötland, knölsvan, var vald sedan tidigare. Nu menar ÖGOF att det är dags för länets kommuner att gå vidare i samma anda med val av varsin egen kommunfågel. Några kommuner ligger före. Så har t ex Norrköping valt kungsfiskare, Linköping rödspov och Vadstena svarttärna.

Valet för Ödeshög stod mellan flera arter t ex pilgrimsfalk eller någon Tåkernfågel som brun kärrhök eller rördrom. 
Nu blev det till slut skäggmes faktiskt enligt ett förslag från undertecknad och den utsågs enhälligt och med ackuratess.

Skäggmesen är en riktig Tåkernfågel, troligen den "mesta och bästa" representanten för den unika fågelsjön Tåkern som har sin största del just i Ödeshögs kommun där också skäggmesen har sin tätaste och "viktigaste" förekomst i landet. Tåkerns unika vassområde fungerar som ett absolut avgörande spridningscentrum för skäggmes. Det finns endast en handfull lika viktiga refuger för arten i Eurasien och Tåkern är den nordligaste stabila utposten av sådan väsentlig karaktär och därför en slags garant för skäggmesens långsiktiga fortlevnad i norra Europa.

Det kommer sannolikt att bli aktuellt med fler rapporter i detta ärende.

14 september - Extremhöst

.
Man kan, ur rent egoistiskt personliga skäl, inte tycka annat än att hösten 2016 hittills varit gudomligt skön och njutbar.

När jag idag således målade vid Stugan som vanligt drabbades jag av tankar kring den unika sensommarvärmen på så sätt att jag längtade efter ett svalkande bad eftersom jag faktiskt blev riktig svettig och överhettad i solen och värmen, så där som man normalt blir på högsommaren ungefär. 
Jag ringde hem till Ulla och föreslog en tur till Stora Lund vid Vättern. 

- Absolut, svarade Ulla.

- Jag kommer direkt, svarade jag.

Jag satte mig i bilen, först 28 grader som efterhand stabiliserade sig runt 24, och åkte hemåt. Snabbt packade vi i badattiraljerna och drog iväg.

Totalt fullsmockat var det vid Ombergsgolfen med helt fullskiten parkeringsplats, men alldeles ensamma var vi på klipporna vid Vättern som låg som en spegel i dallret. 

- Det är det bästa badet i år, säger Ulla, och jag måste nog hålla med.

Ulla tar en skön simtur i svalkande och njutbart Vättervatten.

Det var ännu så varmt i vattnet att vi fullt njutbart kunde simma runt i speglingen av Omberg och Ellen Keys Strand. Vattnet kristallklart som alltid. Vilken gåva Vättern är för oss. Har man en gång börjat bada där, finns inget alternativ i samma klass.

Kanske blev det årets sista friluftsbad hemmavid. Men värmen skall bestå åtminstone också i morgon så vi får väl se.

Det finns dock en baksida. Vet inte om jag vill tänka på det men jag andades ju om de dystra ödestankarna i min första mening. Klimatuppvärmningen. 

Det finns skrämmande fakta på bordet. 
Klimatuppvärmningen tar språng just nu. Varje månad under 2016 har varit varmare än föregående års och nya värmerekord slås hela tiden. 
Meteorologen Pär Holmgren är en svensk väckarklocka i ämnet och via länken nedan delar han med sig av mycken dokumentation. 
Nog kan man bli skraj för mindre.

Länk

13 september - Minnen av ett galleri i Falkenberg.

.
Det är ett tag sedan nu, år 1988, som jag hade min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg.
Walter Peterson var galleristen som blev en viktig person för mig. Han var en mentor och hade bestämda åsikter och idéer om konsten och mitt målande.
Seved Isacsson som drev Galleri Vättern i Motala var den förmedlande länken och jag vet att Seved och Walter liksom utbytte konstnärer mellan sig. På så sätt blev jag en i "stallet" också på det välkända och krävande Galleri Flamingo.

Jag hade, och har fortfarande i viss mån, som målsättning att ibland anpassa mina motiv geografiskt till galleriernas läge i landet. På så sätt kom jag ju i närkontakt med en mängd olika landskap vid mitt på den tiden redan inriktade och viktiga landskapsmåleri och jag lärde känna nya platser som inspirerade mitt arbete. Så till exempel gjorde jag inför en tidigare utställning på Galleri Flamingo en flera dagar lång och detaljerad resa genom Halland från söder till norr, från Laholmsbukten till Kungsbacka, Särö och Onsala, Nidingen inkluderad, vilket resulterade i en serie "dagboksmålningar" i akvarell. Jag tror nästan trettio stycken.

Hösten 1988 var det så dags igen för en ny utställning i Falkenberg och den här gången tog jag innan med hela familjen på semester en vecka under sommaren och för mig blev naturligtvis också detta en av flera studieresor i bygden inför kommande utställning.

Tidigt 1988 fick jag fokus på den alltmer ökande sälstammen längs kusten. Sälarna blev allt vanligare att skåda efter fridlysningen av både gråsäl och knubbsäl; en härlig renässans från det som gällde innan den stora utslaktningens tidevarv.
Alltså bestämde jag mig för att presentera några målningar med sälar.

Jag gjorde en verkligt stor och genomarbetad oljemålning och flera små akvareller och skisser av knubbsälar i typiska positioner på låga strandstenar. Jag tyckte själv att det mesta blev verkligt lyckad och jag är fortfarande väldigt stolt över den stora oljemålningen ovan.

När utställningen började hände det emellertid plötsligt något stort och nästan makabert på västkusten. Säldöden! Kommer ni ihåg den? Den som många sade, hjälpte Miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Sjukdomen visade sig vara en virussjukdom, en sälpest, som slog ut stora delar av beståndet, men då, 1988, visste man fortfarande inte detta utan såg allt som ett rent miljöproblem.

Walter som hade idéer för allting insåg möjligheten till att sälja in målningen och utställningen för en större publik genom att samarbeta med bl a ett stort västkustrederi, Världsnaturfonden och regional länsstyrelse.

Sålunda blev min stora oljemålning med knubbsälar "Sälbådan" till en affisch, ett "varumärke" för en unik miljösatsning och den såldes även till publik för att samla in pengar.
Jag själv fick inga extra pengar utöver att själva oljemålningen såldes men mycken uppmärksamhet och till och med en hedersnål från WWF. Dessutom blev det en hel del press förstås, vilket gynnade själva utställningen väsentligt.

Under samma utställning valde jag även ut ett annat tema att arbeta med.
Jag var, och är fortfarande, mycket fascinerad av storskarvar. Även dessa idag kontroversiella fåglar var tämligen nya inslag i naturen vid tiden. De ökade emellertid snabbt under 80-talet och framåt längs våra kuster från att ha varit mycket ovanliga tidigare.

Den stora skarvdebatten som alla känner till från idag fanns knappast alls på den tiden och jag förstår inte heller idag hur en fågel kan komma att bli så hatad, beskylld och missförstådd i vissa kretsar.
I mina ögon är storskarven en mycket vacker och väldigt spännande fågelart som jag skulle sakna rejält om den försvann ur vår natur.
Så har jag sagt också detta, så att ni alla vet var jag står i den frågan.

Nåväl. jag gjorde alltså flera målningar med storskarvar. En stor och pampig olja som jag döpte till "Skarvsäte" samt ett flertal akvareller, teckningar samt en litografi och en serigrafi Jag vet inte var oljemålningen befinner sig idag, den liksom "Sälbådan" såldes nämligen på utställningen i Falkenberg, men jag skulle bra gärna vilja veta.

Detalj ur min serigrafi "Storskarv".

Idag kanske man skulle välja ett mera publikt och okontroversiellt motiv att satsa så stort på som jag gjorde då. Men jag är stolt över mitt tilltag!

Utställningen 1988 blev alltså min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo. Något år senare mitt under arbetet segnade Walter nämligen plötsligt och oväntat ner och avled. Det blev det tomt i både hjärta, tanke och gärning och således inte någon ny tredjeårsupprepning av utställning i Falkenberg
Jag är idag mycket stolt och glad över den tid som var och de möjligheter Walter skapade också för mig i sitt förnäma Galleri Flamingo.

Se mer: Galleri Flamingo lägger ner verksamheten 2012

13 september - Det sjunger falskt i bålgetingholken

.
Det sjunger, möjligen på sista versen och kanske en aning falsk, tror jag, ur fågelholken vi husknuten på Stugan nere vid Tåkern. Det ligger liksom en svag ton över tomten när man lyssnar noga.
Bålgetingar har nämligen tagit över och lite undrar jag vad som faktiskt har hänt.

Eftersom etableringen verkar ha skett nyss, under hösten, jag har alltså inte sett några bålgetingar vid just den här fågelholken tidigare i sommar, men väl i grannskapet, trodde jag och tror jag kanske fortfarande, att det var en nyflygg drottning som var ute för att rekognonsera inför kommande säsong. 
Kanske, tänkte jag, går det till på det sättet, att de nya drottningarna spanar in och prövar tänkbara boplatser redan i år för att vara tidigt klara inför sitt magnifika kommandeliv under nästa. Och, tänkte jag också häromdagen, då när jag upptäckte bålgetingen sitta där och surra i holkhålet, att det kanske kunde vara värt ett litet skriveri i form av en teori i min Naturliga dagbok om detta tänkta sammanhang.

Men igår blev jag istället villrådig, något var fel med det hela, ty nu satt inte bara en bålgeting där och surrade i öppningen. Jag såg två. Om det verkligen var drottningar blev jag då också lite tveksam till, när min ursprungliga geniala teori riskerade falla pladask. 

För inte, kan väl två drottningar tänka sig att slå ihop sina påsar; ingen aggression fanns dem emellan, var det här ändå ett av mig sent upptäckt sommarbo, men i så fall plyttelitet, inget bomaterial syntes i holköppningen som det brukas göra när det gäller bålgetingar, och, jag såg endast dessa två getingar på plats. 

Hur kommer man vidare med sådana funderingar? Ja, ni förstår kanske att jag är brydd.

10 september - Korp och korpbok

.
Korpen upphör nog aldrig att fascinera.
Boken Korp av Göran Bergengren och undertecknad upphör visst heller aldrig att recenseras.
Den senaste recensionen enligt vår kännedom fanns på Kultursidan i finska Hufvudstadsbladet den 29 augusti 2016, där Nalle Valtiala lyfte fram två nya böcker om denna hatäskade fågel:

Mika Honkalinna - "Korppiretki" samt vår - "Korp".

Överlag väldigt positiva ord förmedlades. Läsvärt alltså. Tack för det Nalle Valtiala!

 Faksimiler från Hufvudstadsbladet Kultur 29 augusti 2016

9 september - Sensommarvärmen

.
Tur man inte är i Spanien just nu. Upp till 46 grader varmt har uppmätts på sydkusten just nu och på flera platser i landet och i Portugal rasar svåra naturbränder.
Bättre är det här hemma med behagliga dryga tjugo grader och generöst med sol. Värmerekorden slås på löpande band och natten som kommer kan bli s k tropisk, igen, och SMHI räknar med upp till 25 grader under denna dag. Det blir skönt det, med mitt måleri vid Stugan och alldeles strax är jag på väg.

En av de här nyliga underbara kvällarna satt Ulla och jag och njöt på altanen, det är lätt gjort, och jag hade tre sköna av alla mina födelsedagspresenter på gång i tanke och gärning. De här nämligen:

Ernst-skylten från Emma och familj sitter fint på gräsmattan i passagen mellan altan och fruktträd.

Calvadosen från Hanna med familj speglar bärnstensfärgat den låga men varma kvällssolen i glaset på altanräcket.

Jag njuter av detta liv i min nya mjuka t-shirt som jag fått av Karin och Micke.

Det är gott att leva!

6 september - Ett dygn med mitt barnbarn Naemi vid Tåkern

.
I år har turen kommit till Naemi, tredje barnbarnet i kronologisk ordning, för ett dygn tillsammans med morfar vid Stugan vid Tåkern.
Spänningen är stor och uppsluppenheten märks minsann både hos mig och Naemi, vi ska nämligen tillbringa ett drygt dygn tillsammans, ensamma med naturen, vilket inkluderar övernattning i Stugan, med allt som hör till såsom torrdass, vedspis, fotogenlampa, stearinljus, vattenhink och kakelugn.

Naemi har fångat en rapsfjäril med håven och studerar den i luppburken. Vi har precis anlänt. Vädret är härligt, soligt och tämligen vindstilla.

Vi tar med oss vattenhåven och går ner till båtplatsen vid sjön, balanserar ut på ranka bryggor och lägger oss på mage och fångar små vattendjur som vi lägger i glasburken. En växt får följa med för att ge lite miljö, en vattenpest, berättar jag för Naemi.

Burken blir snart full av djur: sötvattensgråsuggor, larver av flicksländor och dykarbaggar, ryggsimmare, virvelbaggar och fjädermyggelarver. Men där finns något stort märkligt också. Den tar vi upp ur burken för närmare studium.

Det är en stavformad vattenskorpion, sötvattnets egen "Vandrande pinne", som är ett rovdjur av skinnbaggefamiljen, släkt med bärfisar alltså. Men den vågar inte Naemi ta i sin egen hand, morfar måste ställa upp. 
Till höger om vattenskorpionen ligger en gulgrön nymf av en flickslända. Den ska bli till en liten trollslända nästa sommar.

Här har Naemi fångat en ängstrollslända alldeles själv med fjärilshåven. Den får också hamna i luppburken en liten stund innan den släpps ut igen.

En liten padda, en årsunge, håller Naemi i sin hand en stund. Snart får den sin frihet åter. Men den är ju väldigt söt tycker förstås Naemi och funderar på om den inte går att behålla ändå. 
Men inte, säger morfar då. Den ska vara fri.

Klockan fem på eftermiddagen väller resten av familjen från Ödeshög in i Stugan till Naemi och mig. De vill bara se hur vi har det. 

Vi grillar korv tillsammans i kakelugnen och efter det ska familjen strax åka tillbaka till Bynn igen. De är allt en aning avundsjuka, tror Naemi och jag.

Sen spelar vi ett parti "Finns i sjön". Naemi vinner förstås.

Dagen har gått så fort. 
När vi blivit ensamma, Naemi och jag, sätter vi oss ett tag vid stugväggen och tittar på alla tusentals tranor och grågäss som sträcker in till sjön för att övernatta. De har gått hela dagen på åkrarna runt omkring i bygden. Skymningen kommer sakta. Det börjar bli sent och är nog en aning svalt, tycker Naemi. 

"Ska vi inte gå in och sova nu?"



Redan före klockan åtta, efter kvällsmat och tandborstning, ligger Naemi nerbäddad i sin mammas sovsäck på soffan bredvid min säng. Hon är trött. Ännu är det lite ljust ute och rullgardiner och persienner saknas men det kan nog gå bra ändå. 
Själv ligger jag redan klockan 21 och då sover Naemi gott och lugnt.

Klockan fem, i god tid före väckarklockans signal, vaknar jag utvilad. Jag ställer i ordning för morgonens beting medan det sakta ljusnar ute. Klockan halv sex väcker jag Naemi, pigg som en ekorre!
Vi tar på oss varma kläder och stövlar och stoppar varsin banan i fickan och går ut just när solen tittar upp över horisonten. Vi går över betet där korna börjar röra på sig, undviker komockorna, passerar två grindar och kommer fram till Renstadkanalen, där vi ska vara med om ringmärkning av fåglar.

Gästringmärkaren Laureen från Wales samt Gerza och Adam från Tåkerns fältstation är på plats. Naemi får direkt följa med ut till ringmärkningsgatan i vassen för att vara med om att plocka ut fångade fåglar ur slöjnäten. 
Hon får bära en påse i vardera handen tillbaka till ringmärkningsbordet som ligger ute i det fria. I den ena påsen finns en lövsångare och i den andra två stycken unga törnsångare. Själv har jag och Laureen med oss blåmesar och rörsångare.

Det är precis som på filmen i Naturum Tåkern, tycker Naemi när hon får vara med om allt detta, till och med själva "filmstjärnan" Gerza är ju på plats, även om han och Adam mest ägnar sig åt att räkna utsträcket av tranor och gäss den här morgonen och därför överlåter allt ringmärkningsarbete åt Laureen, som visar och berättar för en intresserad Naemi, som slutligen till och med får hålla en lövsångare i handen och sedan släppa den fri och därefter får klappa en ettrig blåmes på huvudet.

Hemma igen i Stugan äter vi frukost. Varm choklad, ostsmörgås och mjölk med flingor. Lite trött är hon allt, Naemi.

Solen är helt uppe nu och värmer skönt. Vi har tagit på oss flytvästar och tagit med paddlar från Stugan ner till båtplatsen, där vi trixar i en av kanadensarna för att ta oss en paddeltur ut på kanalerna genom Tåkerns vassar. Det är väldigt lågt vattenstånd och vegetationen tätnar så vi tar den mest öppna biten som leder in mot Ramstadkanalen, något västerut. Vi har med vattenflaskor och frukt som matsäck. 

En storskarv landar i en torraka alldeles över oss och den sitter kvar hela tiden när vi passerar.
När man paddlar långsamt och tyst och lågt så här så kommer man nämligen väldigt nära djurlivet. Hägrar och storskarvar lyfter längs vägen, änder och vassfåglar ser och hör vi och i vattnet är det fullt av tusentals små mörtfiskar när vi saxar oss fram mellan västbälten som griper ta i kanoten med kvidande ljud. En pampig fiskgjuse ser vi också på nära håll.

Naemi paddlar hela vägen. Hon är jätteduktig även när vi passerar genom tät vass.

Naemi samlar på sig några vattenväxter när vi paddlar längs kanalerna. De blir till en vacker bukett av blommande igelknopp, ett blad av gul näckros samt gul sjöranunkel.

Vi skriver också en artlista förstås. Det blir ett helt fullt papper. 
Den ska Naemi ta med sig tillbaka till Skolan i Mälarhöjden i Stockholm, säger hon.

Senare på dagen anländer mamma Hanna och lillasyster Blanca tillsammans med kompisen Alma från Ödeshög samt mormor Ulla och farmor Olga. Vi träffas alla vid Naturum Tåkern klockan 11, där vi återigen får se filmen om Tåkern och nu vet Naemi precis allt om det där med ringmärkning.

Självklart går vi även Prinsessan Estelles sagostig. Igen! Den är nämligen alltid lika spännande. Naemi kör traktor även denna gång och klättrar ända upp i ugglestubben för första gången.

Vi har tur. Det är de s k "Östgötadagarna" just den här helgen och vid fågeltornet demonstrerar personalen  ringmärkning publikt. På så sätt får vi alla något vara med om Naemis upplevelser. Här visar Adam upp en ringmärkt gärdsmyg för hela vårt gäng.
Naemi känner sig lite som en expert, tror morfar.

Vad var bäst och roligast av alltihop, frågar morfar Naemi när vårt dygn tillsammans snart är över.

Jag tror - grodorna - svarar Naemi.

Tack Naemi för alla gemensamma upplevelser. Minnen för livet!