29 januari - Fågelskådningens svåra konst

.
Det var igår. 
Jag skjutsade hustru Ulla till läkarbesök i Linköping för att på så sätt, parallellt med hjälpsamhet, ge mig själv chansen att få någon timme över för fågelskådning längs Stångån, centralt i staden alldeles norr om slussen vid Nykvarn. Denna plats är ett eldorado för ornitologer nämligen, där mängder av övervintrande änder håller till tillsammans med rörhöns, smådoppingar, hägrar, övervintrande kungsfiskare och senaste veckan till och med en återkommande pilgrimsfalk och massor av annat; en minst sagt spännande plats alltså, dessutom med alldeles nybyggt fågeltorn.

Jag räknar och kikar: minst åttahundra men möjligen bort mot flera tusen gräsänder, storskrakar, viggar, ett tiotal hägrar bland annat. Men, dessvärre ingen kungsfiskare den här gången trots intensiv spaning efter ett rostrött bröst i varje överhäng.

Jag har inte så mycket tid på mig så jag går endast en kort promenad norrut mot småbåtshamnen där vinterställda farkoster är uppallade under plast och presenningar.

Just då, blir jag kissnödig och går in i skydd mellan båtarna för att treva mig in genom byxor, kalsingar och underställ, en ganska så pillig uppgift eftersom gylf vansinnigt nog ofta saknas i moderna herrunderkläder. Kikaren och kameran med zoomen påsatt dinglar dessutom irriterande ivägen och tungt runt halsen och jag suckar över nödigheten. 

Just då, ringer också min mobiltelefon, instängd i en liten väska med blixtlås vid svångremmen. Rackarns också, just när jag börjat pinka och jag som lovat Ulla att svara direkt om och när hon ringer om att hon är färdig. Och underlåta att svara vågar jag inte eftersom hon då kommer att befara att min mobiltelefon som varit avstängd flera dagar innan p g a batterifel åter har blivit funktionshindrad.
Ordentlig som jag är trasslar jag alltså upp telefonen och svarar.

Just då, lyfter alla änderna och hägrarna kommer i skränande flock rakt över mitt huvud. 
- Vänta Ulla, säger jag stressat. Jag står just nu och kissar och samtidigt lyfter alla fåglarna i ån här bredvid mig. Något stort är på gång!

Just så, kommer havsörnen uppseglande, rakt över mig, nära som sjutton, till synes alldeles över båtrelingen. Där står jag kissande, med telefonen i min vänstra hand från vilken jag ännu hör en distanserad Ulla. På något sätt lyckas jag ändå mitt i allt detta vända mig om och få upp och starta kameran med höger hand och få iväg ett foto efter örnen som överraskats rejält av min närvaro och därför kastat rakt upp i höjd men ännu är väldigt nära.
Den rörelseoskärpa man kan uppleva i mitt foto av denna mäktiga och komplicerade upplevelse är alltså rätt lätt förklarad.
Fågelskådning kan vara en svår konst.

Senare på kvällen följer jag upp "min" havsörn i nätverket artportalen, Svalan, genom att publicera denna bild med en önskan om hjälp av ålderbestämning av fågeln ifråga. Jag tycker nämligen att den är lite komplicerad att bestämma i det avseendet.

Där har vi fågelskådningens svåra konst i ny skepnad, som Bestämningsproblematik. Det finns så många nivåer av denna nämligen, alltifrån ren artbestämning till köns-, ålders- och rasbestämning för att nämna några exempel ytterligare och jag tror inte någon som inte är insatt i fågelskådandets svåra konst har en aning om vidden och djupet i denna vetenskap.

Hur de verkligt kunniga i havsörnsbestämmandets komplicerade konst kommer fram till att "min" havsörn på bilden ovan antagligen är en s k 5k-fågel, alltså i sitt femte kalenderår av levnad, kan du läsa mera om genom nedanstående länk.  

länk

Kontentan är väl att ett liv är för kort för att omfatta allt, inte ens allt om bara havsörnar och att det är just sånt som gör livet så otroligt spännande och intressant, inte minst, som i mitt aktuella fall, i samklang med livets små triviala tillfälligheter och förtretligheter. 
Fågelskådningens alla vinklar och vrår i ett nötskal av omständigheter. (Vilken metafor jag fick till!)

28 januari - Vinterfågelräkning 2013

.
Så är vinterfågelräkningen, denna publika succe för och med  fågelbordsskådare, proffs som amatörer sammantaget, tillända. Räkningen pågick under helgen 25 - 28 januari. 

Klicka på bilden för bättre läsbarhet. Har du noterat något vid ditt fågelbord under tiden 25 - 28 januari i år så är det aldrig för sent att skicka in resultatet. Formulär och adress finns angivna i bilden.

Själv har jag vid mitt fågelbord alldeles utanför köksfönstret haft många härliga stunder och då barnbarnen har varit på besök har de hängt vid fönstret mycket av tiden, med fågelboken tillreds och kikaren runt halsen; många spännande och nära fågelstudier har det varit.

Rödhake

Stare

Några av fåglarna i den stora flocken sidensvansar som rastade vår trädgård under fågelräkningen i helgen.

En 90 fåglar stor flock sidensvansar besökte min trädgård under helgen. Det var alla äpplen under fågelbordet som lockade. Snabbt drog de sen vidare men en ensam individ blev kvar.

Resultat:       Kråka	2  vid komposten
Stare	1  trogen gäst under längre tid
Sidensvans	90  vid utlagda äpplen
Gråsparv	25
Rödhake	1  trogen gäst under längre tid
Pilfink	8
Koltrast	11
Bofink	1  kort besök en dag
Björktrast	2
Grönfink	4
Steglits	2 kort besök
Grönsiska	2  kort besök
Blåmes	10
Gulsparv	4  kort besök
Talgoxe	15
Skata	4
Kaja	12

27 januari - Årets vandring på Tåkerns is

.
Årets isvandring på Tåkern blev den 6:e i ordning som anordnats av Ödeshögs Naturskyddsförening och drog i år 23 deltagare.

Ett litet gäng av helheten.

Isen låg tyst, slät och snötäckt över hela sjön och rätt in i vassen vågade vi inte trampa så utbytet av fågelliv blev verkligt magert. Det enda som upplevdes i den vägen var allt som hände runt fågelmatningen vid tornet, där för övrigt Tåkerns fältstation bjöd oss på ringmärkning.

Lars Frölich visar och berättar om och visar vinterståndare av sprängört och nickskära ...

... medan jag visar på skillnaden mellan bredkaveldun och smalkaveldun.

I sedvanlig ordning berättade Lars Frölich och jag om det mesta som finns att veta om Tåkerns unika vass och rätt mycket i övrigt om sjöns flora och fauna. 
Vi blev ute i kylan en timme och gick därvid runt vassholmen utanför tornet varefter vi återvände mot land och studiebesök på Naturum Tåkern.

Hyreshus för vildbin.

Vid parkeringen var allt förberett för matsäck och korvgrillning och där var också "tillsyningsman" Tommy i farten med att ordna för sommarsäsongens alla vilda bin och steklar genom iorningsställandet av ett vackert "hyreshys".
Det blev i allt en tämligen opretentiös och lyckad dag, tyckte vi, Lars och jag, och fick också gehör för detta av alla deltagarna.

Tack till Barbro Nelly för alla foton som hon så vänligt lånat ut till min Naturliga dagbok.

26 januari - Ombergs pilgrimsfalkar på jakt

.
Jag är på väg till Alvastra för att köpa ekologiska ägg, alldeles som jag brukar göra en gång per månad, då det händer.
Det var alldeles nyss och jag har precis kommit åter till ateljén och upplevelsen var så stark att jag ännu darrar av upphetsning trots att allt skedde så snabbt och rapsodiskt och egentligen endast anades i ögonvrån.

Jag satt i bilen och såg en handfull gräsänder i tät formation komma flygande mot mig på låg höjd över vägen i närheten av potatisfabriken och jag förmodade att de precis lyft från reningsdammarna där. En alldaglig fågelhändelse bara, knappt värd att ens notera.
Men, när flocken svänger av åt sidan, ganska nära, ser jag två fåglar liksom på släp. De tycks förfölja gräsänderna över himlen, även dessa med snabba spetsiga vingar.
Också gräsänder? Nej, pilgrimsfalkar. Två stycken! Paret från Omberg är på jakt.

Just där försvinner emellertid händelsen från mitt synfält eftersom jag passerar under den höga vägbanken alldeles innan Hästholmen och jag kan inte stanna. Det blir inte mer än detta, ty när jag åter får översyn ser jag gräsandflocken försvinna långt bort, högt över Vätterns gråblå vatten och av falkarna ses intet mer.

Så lite, och vad tog det hela i tid? Högst tio sekunder bara? Och ändå darrar jag av upphetsning.
Lyckan över att få se ett pilgrimsfalkspar jaga tillsammans över vår egen gemensamma hembygd är verkligen så stort, och tills för bara något årtionde sedan alldeles ofattbart och, som man trodde, för evigt överståndet.
Men nu händer det igen och jag känner mig så oändligt rik och tacksam över att få vara med om detta.

22 januari - Inför helgens isvandring på Tåkern.

.

" Det är en klar och kall morgon över Sverige. Även i det inre av Götaland kan temperaturen nu på morgonen gå ner mot minus tjugo grader men i området runt de "stora sjöarna" kan låga moln och dimma ligga kvar under förmiddagen", så låter rapporten från SMHI då Lars och jag är på väg ner till Naturum Tåkern för att rekognonsera inför den årliga Isvandringen på Tåkern, nu för minst femte året i rad, som äger rum på söndag.

Vi har bestämt oss för en rutt rakt utanför Naturum, att gå runt den stora vassholmen där, och har med oss ispiken för att testa isens kvalitet och bärighet inför en möjlig anstormning. De senaste åren har skaran deltagare legat runt 100 och då krävs det goda betingelser för ett lyckosamt förlopp.

Vi finner att det inte kommer att bli några problem om vi undviker att gå rakt in i vassarna där snön har drivit ihop. Isen är kraftig och står emot rejäla hugg med piken. På några platser har vatten trängt upp i sprickor och färgat snön gul. Där sjunker skorna ner något i vattenmjuk sörja men isen under bär ordentligt.

Det är en mystiskt skön högvinterdag. Rimfrosten från dimman bygger på snabbt och effektivt, draperar vass, buskar och träd. Vi ser förstås inte långt, knappt ens in mot Naturum och fågeltorn från några hundra meters håll och definitivt inget ut över sjön, där istället himmel och snö blir ett. Vassarnas konturer mjuknar och försvinner. Allt blir som i ett vackert akvarellarbete, där färgerna blöder in i varandra.

Det vi ser är spåren av rävar och fåglar som finns men knappast syns.
Jo men ändå, ett par rådjur och faktiskt två enskilda rävar ser vi på håll och så alla småfåglarna runt matplatsen vid tornet förstås. Något lever ändå i smällvinterns utsatthet.

Inne i Naturum Tåkerns kontor arbetar föreståndaren Malin med årets upplägg. Hon har även tagit fram en affisch för den kommande helgen, den första öppethelgen för år 2013. I det programbladet ligger och Lars och min isvandring under Ödeshögs Naturskyddsförenings regi med som en programpunkt.

Klicka på bilden för bättre läsbarhet.

Vill du som läser detta vara med om en annorlunda utfärd så är du varmt välkommen. Vi startar kl 11. Tag på varma kläder och ta med kikare och kamera och gärna något att äta och dricka.

Välkommen!

20 januari - Vinterpromenad med dotter Karin

.
Med dotter Karin hemma blir det inte bara bilåkning genom landskapet. Något som jag annars gärna fastnar för, genom lättjan och bekvämligheten.

- Vi måste gå en sväng också pappa, är hennes mantra. Och så blir det. Idag vid Stora Lund längs Vättern och sen uppe på Omberg, trots arktisk kyla och isande nordanvind.
Och som alltid är det skönt, efteråt. Man blir ren i huvudet och själen i alla fall.

Över oss kommer havsörnen flygande. Den har lyft från klipporna nere vid sjön och försvinner i isdiset österut över land. Nästan inte en vinterdag utan havsörn i bygden har blivit regel.

På parkeringsplatsen står en bil, en polskregistrerad van med dekal på sidan:

... och på de isiga klipporna ser vi människorna, laxfiskarna, de påbyltade och tålmodiga. Vilket energiskt släkte, tänker jag, så uthålligt och livsfarligt utmanande.

- Have  you got anything. Isn´t it very cold? undrar jag och får svar på svenska med tydlig norrköpingsdialekt.

- Jodå, laxarna hugger hela tiden men nästan allt som vi har dragit upp har vi släppt tillbaka igen. Vi är seriösa och miljömedvetna, svarar Kennet, fiskeexperten som har tagit med sig gänget från polsk TV för att göra film om de fantastiska och generösa ädelfiskevattnen i länet.

- Men jag har behållit en vacker röding på dryga två kilo, säger Kennet och visar stolt upp sitt färska byte.
Vi har varit här flera gånger i vinter och mina gäster från Polen upplever sitt paradis på jorden vid Vättern. Eller, var annars i hela världen, fortsätter Kennet, kan man fiska lax, öring, röding och ibland till och med harr helt fritt och i en fantastisk och vild miljö dessutom. Ni har en potential utan like här i Vätterbygden. Var glada och stolta, avslutar Kennet.

Därefter - Omberg nästa.
Till Hjässatorget, menar jag, för att se om tallbitarna är kvar.
Det är de. Vi hör dem i alla fall, bortom frostiga barrskogsgömmen.

- För vi kan inte bara stanna här, säger Karin. Jag vill gå upp till Hjässan också.

Och det blir förstås som Karin vill; en dryg och kylslagen promenad uppför den branta och snöiga backen till Östergötlands egen "fjälltopp".

Utsikten är makalös idag med rimfrosten, luftens klarhet och det mystiska dunkelljuset ur en dramatisk himmel.
Jo, det är verkligen skönt att sträcka ut benen ibland, att bekämpa lättjan och ta för sig av landskap och väder.
Och efteråt, hemma igen, smakar lunchen så där extra gott.
Bra pådrivet dottern min!

19 januari - I Ödeshög finns det på riktigt

.

Vid Tällekullen i det sydsvästra hörnet av Ödeshögs kommun finns vägskylten som ger mig associationer till ett modernt konstverk.

Vägen dit slingrar genom skog och lyckor och löper bitvis på en smal ås som meandrar genom landskapet. Det är väldigt vackert, och annorlunda.
Idag väljer jag den här trakten därför att den faktiskt känns lite extra besvärlig. Ibland kan det vara så.

Det är snö i luften och riktig vresvinter och nu gäller det att inte möta någon tänker jag i samma stund som en stor containertransport kommer mot mig i kurvan. Här finns absolut inte plats för möten; vägen är som sagt inte allmän och inga normala regler och försäkringar gäller och lastbilen är dessutom onekligen mer tillhörig än vad jag är i sammanhanget.

Jag måste backa, mer än hundra meter, på en smal kurvig skogsväg med snöiga och immiga rutor. Sådant blir nästan mer spännande än önskat. Men, det går till slut. Jag tränger mig in på en sidostickare och lyckas också ta mig loss igen, så småningom, snöskoveln har jag alltid i bagageutrymmet som tur är.

Vid Vantekullen, knappt en kilometer längre fram mot Smålandsgränsen, vänder jag tillbaka. Leif står ute på gårdsplan och mekar med sin nyinköpta traktor och undrar: "Vad gör Gebbe här i bygden en sån här besvärlig dag? Först dit bort och sen tebaks?"
"Snön och just besvärligheten", svarar jag, "Jag önskar mej lite övrigt i tillvaron".

Senare sneddar jag över skogen, tar en annan väg, ner mot Stava och Vättern, där lövskogen och fritidshusen möter upp och så inträder jag åter i det offentliga svenska vägnätet och därmed är besvärligheterna över och resan nästan slut och hur var det då med mina konstassociationer tidigare? Jo, så här ser de ut. Jag tänker förstås på Dan Wolgers välkända konstverk.

Såna verk finns alltså i Ödeshög, på riktigt, tänker jag och tycker att detta inte bara är ett uddlöst konstaterande utan faktiskt står för något ytterligare, ett tecken på det kulturella avståndet mellan stadens syn på landsbygden och landsbygdens realitet, om nu någon förstår hur jag menar.

18 januari - Smällkallt

.
Allting är ju relativt förstås. Tio minusgrader räcker dock för att jag ska tycka att det är för kallt och sådan är temperaturen utomhus just nu. Fem koltrastar och en björktrast kämpar om utrymmet runt äpplen och matbyttor under fågelbordet och rödhaken, den lille, får vara med. Det ser nästan "gulligt" ut där den sitter och hugger in i fettet alldeles intill sina större släktingar.  (Men jag vet förstås att livet för en övervintrande rödhake under en svensk högvinter är långt ifrån gullig. Snöd och stenhård kamp för överlevnad är vad det är).

Och kallt är det. Men solen sticker till och en blåmes börjar sjunga från den hamlade linden utanför ateljén alldeles då jag åter är på väg hem. Därmed får jag gå in igen en stund, fästa allt på papper och pränt och presentera det som ett dagens inlägg. 
Ett steg till mot våren mitt i gnistervintern är taget, till tonerna av den första sjungande mesen.

17 januari - Återkoppling "Boos skog"

.
Det kom ett sorgebud per telefon idag på morgonen.

Boo Wastholm avled måndagen den 14 januari 2012.

Den 22 november 2012 publicerade jag här i min Naturliga dagbok berättelsen om "Boos skog". En liten sammanställning om en vän på skogen och om en del av hans spännande livsverk.

- Min tid är utmätt. Jag har möjligen till påsk på mig, sa Boo till mig i höstas, och därför är det bråttom att göra vad som bör och måste göras.

Boo Wastholm i sin snickarverkstad.

Min lilla del i det hela var att berätta, samt att försöka initiera och skapa kontakt för en vidare fortsättning och jag vill förstås gärna, inte minst för Boos skull, att du läser min originalberättelse från den 22 november 2012. (Länk - se nedan)

Boo Wastholm i sin älskade skog.

Förhoppningsvis finns det goda möjligheter att åtminstone delar av Boos skog kommer att skyddas för framtiden såsom han önskade. Christer Wiking som tillsammans med mig var delaktig i de första kontakterna fick nämligen med sig fackfolk från Länsstyrelsen på ett besök i Boos skog vid Luciatid. Nu hoppas vi alla att processen löper på även utan Boo själv. Hans minne och livsverk lever vidare och mina tankar går i första hand till hans anhöriga.

Länk

15 januari - Vintervisit och fågelmat

.

Rödhaken som plötsligt dyker upp ur snöyran vid fågelbordet hemmavid under lunchen idag är en fjolåring. Det tunna ljusa bandet på armtäckarna, tvärs över den hoplagda vingen, bestående av små cirkelformade gulvita fläckar i fjäderspetsarna, berättar just detta för den som vet; ingenting övrigt skiljer den från en äldre fågel. 

En ung fågel är det alltså som försöker sig på detta hazardiska kvarstannande, och visst, någon gång måste ju ett nytt beteende påbörjas och att flytta söderut är minsann inte så ofarligt det heller och är nu förresten för sent, höstens deponi av fett är förbrukat, allt är satt på ett kort och rödhaken får ta vad som bjuds av fågelbordets frön och fett för att överleva vintergreppets flaskhals.

Jag skyndar mig att koka mera fågelmat direkt när jag får se rödhaken hoppa omkring i utkanten i snön under fågelbordet. Det är nämligen inte så lätt för den att få komma till bland alla sparvar, finkar, mesar och tre aggressiva koltrastar samtidigt. 

Jag blandar ½ kg margarin med en deciliter druvsocker och fyller sen på med havregryn och skalade solrosfrön tills jag får en tjock gröt som jag pytsar ut i tomma äggkartonger och ställer ut på skilda platser så att flera fåglar lovas rum samtidigt.

Jag hinner knappt in igen förrän alla matgästerna, inklusive rödhaken, är tillbaka.

14 januari - Morgonrodnad

.
En viss obalans råder så här i årets början mellan gryning och skymning.
På eftermiddagen skingras ljuset redan en halv timma senare än som mörkast medan morgonen lusar så sakteliga och jag vet inte varför men så känns det och så är det visst också, rent faktiskt.

Men i morse, trots att vi var extra tidiga, Ulla och jag, märktes en liten skillnad. Mellan molnen skymtade en aning morgonrodnad redan vid arbetets början. Det var hoppfullt!

13 januari - Hemska associationer

.

Nog räcker det många gånger 

med blott en bild 

för att fantasin och tankarna ska löpa iväg; 

ibland åt det hemska hållet.

10 januari - En dryg handfull rovfåglar

.
Mannen på Centralkonditoriet i Väderstad som kommer fram till Lars och mig under vår sociala fikastund frågar efter möjliga upplevelser av fågelvärlden just nu vid Tåkern. Han tänker sig nämligen att ta med familjen ut för lite skådning och vill veta om det är mödan värt.
Jovisst, svarar vi, det finns alltid fåglar att uppleva, dock inte på samma sätt som om några månader när våren har tagit fart. Det är kanske bäst att du väntar en tid, rekommenderar vi, så att inte någon blir besviken och tvekar om att återkomma.

Men själva tar vi dock en stund senare rundan per bil runt Tåkerns södra strand, hela vägen oändligt sakta och penetrerande, varvat med samtal om det mesta här i livet, alldeles som det brukar bli med Lars och mig.

Hemma i ateljén igen rådbråkar jag mitt huvud efter lagrade minnesbilder. Jag tänker mig snabba ögonblicksskisser. Det är svårt att lyckas bra, att få fram det där jag upplevde på plats. Allt blir en kompromiss mellan vad man vet och vad man såg. Här är resultatet:

Vid Millingstorp, redan på vägen till Väderstad, ser vi vår första rovfågel, en ormvråk. Den dyker snabbt ner vid sidan av diket hundra meter bort och jag konstaterar en något rödaktig och liksom kluven stjärt. Men att det skulle kunna vara en rödglada är aldrig aktuellt. Med glada är nämligen totalupplevelsen väsentligt annorlunda.
Då vi kör förbi lyfter den igen, fjädersliten och blöt; en ormvråk på marginalen.

Vid Åsby smiter en duvhök iväg från vägrenen framför oss. Den är tung och rundmagad och försvinner snabbt bakom gårdsdungens träd, så vi ser den endast bakifrån. En duvhökshona, konstaterar vi, inte fjolårig men heller inte riktigt grånad och som ofta med duvhökar handlar allt om att avgöra i sekundsnabba lägen.

På en halmbalstrave vid Ramstad sticker ett litet huvud upp. I kikaren ser vi att den har en något mörk mask i ansiktet och ljus strupe. Sen lyfter fågeln och kommer fram i pilsnabb flykt och försvinner lågt över mörka åkrar. Blågrå i tonen med spetsiga vingar och stjärt, liten och ettrig, allt indikerar stenfalk, gammal hane; en verklig favorit för oss båda.

Just där stenfalken försvinner lyfter samtidigt en fjällvråk. Den, och troligen någon individ ytterligare, har varit stationär i området sen i höstas och överraskar oss därför inte. Den känns istället nästan som en kär bekant. Som vanligt går fjällvråken upp i höjd mot vinden och ställer sig att ryttla, spanar efter sorkar och möss. Ett kontrasterande svart och brett ändband på stjärten antyder hona, möjligen en gammal sådan.

Vid Holmen vänder vi blickarna bakåt mot Ramstad och ser in mot tidigare dolda vassland. Över dungen därborta far en liten falk snabbt fram; kanske stenfalken igen, tänker vi, men ser omgående att det istället är frågan om en tornfalk, adult hane. Även tornfalken, liksom fjällvråken tidigare, ryttlar som en anpassning till det trädlösa landskapets förutsättningar, det är där dessa arter trivs bäst.

Då vi passerar under Omberg kommer en stor rovfågel på hög höjd fram över berget. Den glider i vinden tvärs över vägen framför oss ner mot Dags mosse, där den stillar sig, vänder och vrider. Det är en gammal havsörn, vitstjärtad och med gulnad framdel, stor och tung men ack så elegant i lufthavets vindlabyrinter. 

Sålunda höstar vi under vår tur i hemmalandskapet in en dryg handfull rovfåglar, ett enastående resultat och därvid tänker vi osökt på mannen vi träffade vid Väderstad; han som undrade över aktuella fågelupplevelser. 
Hade detta varit möjligt också för honom? Jovisst, chansen finns för alla, men vi tröstar oss ändå med att våra observationer i dag förutsätter både tur och extra insatthet och kunskap, vilka inte alltid är tillgängliga för alla och envar. Bäst för de flesta är nog ändå att vänta in våren en stund till, då allt blir mera säkerställt.

Men, för den som inte bara söker det uppenbara är det alltid rätt tid att besöka Tåkern och dess närhet, så egentligen är själva frågeställningen irrelevant.

9 januari - Gråvinter

Två trädkrypare förflyttar sig framför mig. Jag går tyst och sakta. En vit mage glimtar till och en gråbrun översida försvinner bakom trädstammen igen. Det prasslar helt lätt men av de tunna "sirrande" läten som jag vet också finns, hör jag intet.
Upp i spiral längs alstammen och så snabb flykt till nästa stambas. Så ser livet ut för en trädkrypare. Är ett par redan etablerat inför våren, tänker jag och är samtidigt lite orolig över att min hörsel inte längre är densamma.

Det är gråväder. Snön ligger kvar endast där drivorna var som djupast, i baksol som baksnö.

Jag går över betet där gräset är pressat och mögligt. Inne under knäckepilarnas vilda kratt ligger fjolårslöven smetade längs stigen på väg ner mot båtplatsen. Det klafsar om fotstegen och smutsen kryper upp längs byxskaften.

Tre av Tåkerns flatbottnade ekor ligger ordentligt upplagda; våtblanka och släta som delfiner, men tjärburken med förbrukad pensel står ännu kvar liksom stakstörar, plasthinkar, kamouflagenät från danskjägarnas misskötta andjakt i höstas samt en del annan bråte. En orange plastbåt ligger vattenfylld på land och en annan är dränkt i vattnet.

Under alarna flyger två grönsiskor upp framför mina fötter och landar genast igen lite längre bort. De plockar bland löven och knaprar i sig av nedblåsta alfrön. Det är två hanar, det berättar de svarta ansiktsteckningarna.
Det har varit dåligt med siskor denna vinter. Knappt några alls av vare sig grönsiskor eller gråsiskor.

Jag går ut till ringmärkningsplatsen som ligger i vinterkarantän. Vattnet går högt men har varit ännu högre ser jag av lerlagret som drar över stigen, och till nätgatan i vassen kan jag ändå inte komma. Dit leder spången under fotsdjupt vatten.
Isen i kanalen är borta. En död vitfisk skvalpar vid ytvattnet och jag petar upp den på iskanten. Det är en mört; rött öga och röda fenor och i övrigt glänsande pärlemorvit. Den är vacker och fräsch i sin död och kanske kan den ännu bli mat åt en räv, en mink eller en övervintrande häger, funderar jag.

Över vassen vilar Omberg i fjärran, blågrått och inlagrat i låga moln med helt dold Hjässa. Molnbasen är så låg som cirka 50 - 60 meter förstår jag; inte underligt då att vintern känns grå.

Men allt är ändå inte helt grått. Som alltid förvånar mig grönskan som finns under den bortsmälta snön: blad av bellis, smultron, nejlikrot och inte minst skelört.

Skelörtens smaragdgröna bladrosetter är de som förvånar mig mest. 

Grönare färg än de skelörtens övervintrande blad har finns inte och det som är så underligt, tycker jag, är att denna till synes veka vallmosläkting är så vinterhärdig. Hur bär den sig åt? Vad gör att dessa mjuka blad inte sprängs av is och ruttnar under vinterkylan? Sockerarter eller salter eller en egen kombination och konstruktion? Undrar jag, om någon har forskat i ämnet?

Ormvråken lättar från stolpen och flyger vidare till nästa. Också den en övervintrare, en ganska ny sådan i bygden och för tjugo år sedan nästan otänkbar. Så snabb har förändringen varit.
Jag slänger iväg ett par kameraskott genom bilens vindruta men då jag öppnar sidofönstret för att få bättre skärpa, är den redan på väg till nästa stolpe.

Gråvintern råder men den är alls icke livlös eller hopplös.

3 januari - Koltrastens skuggsång

.
Det var i Linköping, på  parkeringsplatsen i Hjulsbro, hos barn och barnbarn för några dagar sedan, som vi klev ur bilen och ställde oss att lyssna till koltrastens sång.
Den var tyst och vek, så kallad skuggsång, men likväl koltrastsång av gott märke.

Koltrasten satt och sjöng djupt inne i ett tätt busksnår och jag anade den nog mer än verkligen såg.

Sen var det ett annat vårtecken senare samma dag som vi noterade Ulla och jag men just nu kommer jag inte ihåg vad, så det kan ju inte ha varit så där alldeles speciellt. 
Men nog räcker redan koltrastens skuggsång långt, när den ljuder i första veckan av januari. 

2 januari - Jag gläntar på porten till ett nytt fågelår.

.
Att börja ett nytt fågelår, såsom igår den 1 januari 2013 vid Tåkern, med observation av havsörn (se gårdagens skriveri) har hänt mig tidigare, även för länge sedan när arten var betydligt ovanligare där än idag, men ändå, och sen "vårfågeln" rödhake samtidigt, vilket måhända indikerar ett mildare klimat än förr, men också definitivt ger en trevlig spännvidd på det nya fågelårets start, leder självklart till min undring: "hur ska det bli fortsättningsvis". 

För många aktiva fågelskådare med kryssarambitioner kittlar spänningen, årets nya artjakt har börjat, kampen om kryssen i "lifers", i Östgötalistan, i Sverigelistan och i WP-listan som helhet och under år 2013 har börjat. Möjligheterna och överraskningarna väntar runt hörnet och utmaningen är att vara med, att synas, att finnas med i kretsen av gelikar helt enkelt. Och förstås att helst av allt kunna utmärka sig med ett stort och berömvärt "ädelkryss".

"Fågelkryssarnas" interna symbol och igenkänningstecken sitter ofta på backspegelns baksida.

Själv är jag mycket njuggt inställd till den här utmaningen och företeelsen. Jag är mera som "berget och Muhamed", att jag låter fåglarna komma till mig mera än jag till dem. Det händer sällan att jag ger mig iväg på kryssresa, egentligen aldrig, knappt ens om där finns en magisk lockfågel på närhåll såsom stadigvarande lappuggla i Gränna (2012), men just över den suckar jag emellertid tämligen djupt av ånger, det måste jag nog ändå erkänna.
Inte för att jag är mindre intresserad, det tror jag knappast, det är nog mera en princip eller t o m olust mot begreppet artjakt som får mig att låta bli att "dra". Samtidigt får jag väl lov att acceptera att inte alla är som jag. Och med artjakten har kunskapen om fågellivet också ökat väsentligt bara under de sista decennierna.

Däremot älskar jag fåglar och har bred kunskap om dem; alltså om fåglar ingående i helhetsbegreppet natur, som en del i min omgivning och i min kunskapsbank. Där har även jag säkert en hel del att bidra med även om jag inte "kryssar" aktivt.

Trots nämnda motstånd är jag lycklig över att ett nytt naturår har börjat, med inbakade upplevelser också av fåglar, igår alltså med bland annat havsörnar och rödhake; en spännande början som fortsatte idag på nyårets andra dag.
Jag tänker som så, att det till exempel är bäst att ta en titt ändå på de där tallbitarna, som har varit trogna Omberg under hösten. Kanske blir detta år det sista året för mig någonsin att få chansen att uppleva dem. 
Är de förresten kvar ännu? 
Bäst att åka dit och kolla. Det kunde ju bli en trevlig start på fågelåret 2013, är min förhoppning.

Tallbitarna vid Hjässatorget på Omberg är kvar ännu idag den 2 januari 2013. 
Den här lilla flocken dock fotograferad tidigare i december 2012.

Jovisst, härligt, efter en stunds spanande runt om i grantopparna upptäcker jag till sist en handfull tallbitar, inte lika många som tidigare men sånt kan ju bero på tillfälligheter. De är alltså kvar för alla som vill "hänga in" dem också under år 2013, vilket härmed meddelas - bäst för er alla kryssare att skynda!
Även jag är mycket nöjd och glad och åker vidare ner över Dags mosse mot Tåkern.

Jag anar den med nöd och näppe långt därute på åkern. Det är till sist grågåsens skära näbb som blixtrar till en kort stund i solskenet.

Efter den hårda vinter som redan varit är grågåsen som jag upptäcker långt därute på morotsåkern med stor sannolikhet ett första försiktigt "vårtecken". Det måste vara en återvändare; en som kommit tillbaka från söder. De har den kapaciteten, grågässen, att ganska lättvindigt kunna flyga upp till 40 mil eller mer under en dag för att hålla koll på sitt häckningsland och därefter lika snabbt vända tillbaka vid behov. Därför är grågåsparen de tidigaste vårtecknen om man nu kan tala om sånt redan i början av januari månad.

Varfågeln som sitter högt i trädtoppen och parerar vindens stötar strax intill Ramstadsbron är i motsats till grågässen ett vintertecken som försvinner norrut med vårvärmens ankomst. Kul att få med den idag, jag missade den helt i höstas.

På maden vid Väversunda har skator, kajor och några kråkor samlats runt smältvattenspölarna för att bada. Där är glatt och skönt, det går inte att förringa eller förneka. Även fåglar kan förvisso njuta. 
Efter att ha tittat på dem en stund kommer en ensam stare intraskande i kikarfältet. Den såg jag aldrig innan och inte heller de två björktrastarna i grästuvorna strax intill. Ett nytt fågelår har börjat, det tycks kunna bli spännande med tvära kast redan så här i dess inledning.