onsdag 24 maj 2017

24 maj - Konstrundan börjar imorgon

.
Det är nästan klart!
Nu återstår bara golvstädning och skylthängning d v s finliret.
Kl 9 i morgon kommer vår invigningstalare Anne Hederén till min ateljé och kl 10 samlas vi alla på torget i Ödeshög för starten av Konstrundan "Konst runt Omberg 2017" (Se mer i högerspalten).
Hoppas att ni tar chansen! vår konstrunda är verkligen värt detta.

Ateljé Gebbe välkomnar alla besökare.  Kl 11 - 17 torsdag - söndag. Hela Kristi himmelfärdshelgen.

Vi ses!







lördag 20 maj 2017

20 maj - Lite lek också

.
Mitt i "allvaret" behövs då och då också en liten paus, I onsdags ägnade jag således hela dagen från kl 8.30 - 20.30 åt tävlingsboule i Gränna. Det var Veteran 55+ som gällde och 40 lag från hela landet var anmälda och på plats i den s k Päroncupen i regnet på boulecourten i hamnområdet.
Själv tillhörde både jag och min dubbelkompis Håkan det seedade fältet och vi svarade mot epitetet genom att gå till final efter en hel dags kämpande.

Nu blev det till slut inte vinst där, men en hedrande silverplats samt 400 kr var i vinstpengar och var sitt mycket vackert glaspäron. Lyckat alltså!


Och medan jag läser om detta i den lilla tidningsnotisen är jag med nödvändighet tillbaka i måleriet inför Konstrundan.

fredag 19 maj 2017

19 maj - "Konst runt Omberg"

.
Konstrundan 2017 närmar sig med stormsteg och jag vill verkligen hälsa er alla varmt välkomna till Östergötlands bästa konstrunda! Torsdag - söndag 25/5 - 28/5 kl 11 - 17 med invigning på Ödeshögs torg kl 10 den 25 maj.

Tag tid på Dig, gärna fler än en dag av de fyra som vi öppnar våra ateljéer och verkstäder. 
Det är en koncentrerad runda i en oerhört vacker natur-kulturbygd med 14 platser att besöka. Vi är alla yrkesverksamma konstnärer, vilket är unikt för konstrundor i landet.



Några av ett par tusen besökare år 2015

Självklart önskar jag att du passar på att också besöka min verkstad, Ateljé Gebbe mitt i Ödeshög 100 m från torget.
Jag har mycket att bjuda på och jag hoppas kunna överraska dig också i år. 

Varmt välkommen! Vi möts i Ateljé Gebbe.

Se mer i högerspalten. Genom att klicka på "Konstrundan 2017" kommer du till OM-kulturs hemsida där du finner allt du behöver.

Några smakprov i färgsprakande olja:







tisdag 16 maj 2017

16 maj - Konstrundan närmar sig

.
Om jag nu inte visste om att Konstrundan 25 - 28 maj - "Konst runt Omberg" närmar sig med stormsteg, så fick jag idag en påminnelse i brevlådan, en lycka-till-hälsning från en av mina trognaste besökare och supportrar.
Ewa-Britt från Vadstena hör ofta av sig till mig med små positiva tillrop, presenter och underfundig poesi. Tack min vän!



Den här gången bjuder hon mig ett vackert regnbågsträd. 

Jag hoppas att ni är fler därute i etern som tar tillfället tillvara att komma på besök. Jag arbetar för fullt för att avsluta så mycket måleri jag kan och orkar. Att säga att det är mycket nu är ett understatement, men jag tycker ändå att jag har ett visst grepp om det hela.

Se vidare i högerspalten under "Konstrunda 2017" så finner du där en länk, under bilden, till vår hemsida. Där du kan leta vidare och också dra ut kartor och hitta all information du behöver.

Välkomna nästa vecka under Kristi himmelsfärdshelgen i vacker vårtid.

måndag 15 maj 2017

15 maj - Fotografen Barbro levererar igen

.
Min goda vän Barbro Nelly i Hästholmen levererar igen.

Det finns inga genvägar till framgång brukar man säga. Nästan alltid ligger det envishet och hårt arbete bakom. När det gäller Barbro så är det så att alla hennes härliga fotografier från naturen kommer av just detta - envishet och hårt arbete under resor till spännande platser och miljöer och genom att hon söker sig till och verkligen är på plats då det händer; hon är aktiv helt enkelt.

Första  gången jag såg Barbros foton för ca 15 år sedan var det ljuvliga närbilder på blåsippor och andra blomster, fjärilar och liknande i vackert ljus som gällde. 
Efter att ha lämnat arbetet på vårdcentralen i Ödeshög bakom sig har hon haft tid att utvecklas väldigt mycket. Vi är många som fått ta del av hennes fina foton från finsk vildmark med björn och varg, örnar och tjädrar tagna under långvak i gömlsen och fantastiska bilder och bildserier från upplevelser i t ex Svalbards isiga vildmarker.

Leveransen då? 

Jo jag minns från 2013 när Barbro sände mig ett foto som hon just tagit vid en bakgård i Hästholmens samhälle på en för henne okänd fågel. "Vad är det här Gebbe?" frågade hon.



Jag tappade hakan av förvåning. Det var nämligen en tjockfot, en Medelhavsart, ett fantastiskt och helt oväntat fynd. Jag var på plats dagen efter men fågeln var förstås borta. Men dokumentationen, fotot på denna märkvärdighet, lever vidare. 
"Meddela mig gärna så fort som möjligt nästa gång du ser eller fotograferar något liknande okänt Barbro", bad jag henne då. "Vänta inte tills dagen därpå!"

Så blev det. Igår eftermiddag kom nämligen två nya överraskande foton som Barbro nyss tagit på Svanshals äng vid Tåkern. Dessa:



Svarthakad buskskvätta på Svanshals äng, Tåkern, 14 maj 2017. Foto - Barbro Nelly


Svarthakad buskskvätta på Svanshals äng, Tåkern, 14 maj 2017. Foto - Barbro Nelly

Det är en svarthakad buskskvätta som Barbro har funnit och så fint dokumenterat med sin kamera den här gången. Återigen en sydlig art som visserligen är på expansion norröver och som ha börjat häcka årligen också i Sverige.
Allt har jag nu vederbörligt sänt vidare till Artportalen. 

Jag undrar vad hon överraskar med nästa gång, fotografen Barbro Nelly. 

torsdag 11 maj 2017

10 maj - Föraning och erfarenhet

.
På väg genom Ulrikabygdens stora skogar i södra Östergötland tillsammans med goda vänner häromveckan förvånades jag över att vi inte såg någon tjäder och jag gjorde en muntlig reflektion över detta i bilen, en jämförelse med hur det var förr, på 70-talet, när man färdades på gömda grusvägar genom skogarna och hela tiden stötte upp tjädrar som gick där och plockade grus.

- Nu måtte vi väl se en tjäderhöna snart, sa jag, det vore väl märkligt annars.



Precis då, på andra sidan krönet bara, mötte vi två tjäderhönor spatserande på vägkanten inte mer än tio meter bort. 
De sträckte vaksamt på sina halsar, traskade värdigt ner i slyet vid diket och ställde sig staty inte mer än fem meter bort. Min kamera låg i bagageluckan men jag registrerade bilden noga med ögon och känsla.

- Det där klarar jag utan kameran. Jag kan måla detta direkt ur huvet när jag kommer hem, hur tydligt och klart som helst, lovade jag.

Visst känns det som en föraning när överraskande men likväl förväntade möten äger rum och detta var inte på något sätt första gången för mig. 
Förutsägelser är inte enbart en skörd av slumpen. De får också hjälp på traven av kunskap och erfarenhet även om turen till slut är med på ett avgörande vis.

onsdag 10 maj 2017

10 maj - Underviol

.
Underviolen, Viola mirabilis, trivs i lövlundar med kalkhaltig mullrik jord. Den är inte så vanlig men inte heller sällsynt på något sätt, den finns helt enkelt lite här och där marken passar.
Hittar man den så känner man igen den med lite träning genom bladens nästan anemiskt blekgröna, lite gulaktiga färg och blommornas lika urvattnade ljusvioletta ton. Den växer i spridda små buketter bland vissnade blad ofta under lövträd.
När jag nu skriver så får jag lite dåligt samvete av min beskrivning. Den låter inte så vänligt stämd mot arten, men det vill jag säga direkt att underviolen absolut är mycket vacker på sitt skira sätt.



Den här underviolen fotograferade jag för några dagar sedan under en exkursion till naturreservatet Källstugan i Ulrika socken i Östergötland.

Nu kan man kanske tro att arten har fått sitt namn av att den lever under och i skuggan av träd men så är alltså icke fallet. 
Det vetenskapliga artnamnet - mirabilis - avslöjar orsaken - under/underverk/beundransvärd.

Underviolen blommar under våren så som fotot visar, för att senare på sommaren i den mörknande lövskogen plötsligt ändra utseende genom att skicka upp gängliga, bladlika skott med små slutna miniblommor, som knappast ens ser ut som blommor. Det hela är en anpassning till ståndortens förändring under säsongen.

Förklaringen är att underviolen vill greppa möjligheten under tidig vår till att genomföra ett öppet bröllop, d v s en korsbefruktning med hjälp av insektslockande stora blommor i ljus omgivning. Detta kan gå fel genom vintriga bakaslag av frost och kyla men är värd mödan av genetiska skäl. 
Under sommaren tar underviolen en extra chans genom ett slutet bröllop, s k kleistogami, där den utnyttjar självbefruktning i de stängda miniblommorna - ett säkrare kort men med sämre genetik i bagaget. Två möjligheter alltså för denna lilla vackra viol. 

Är inte det ett under, säg?

tisdag 9 maj 2017

9 maj - Årets sista anländare

.
Så var det förr i tiden, när jag var en ung fågelskådare, att tornseglarna var årets sista fåglar att anlända under våren. På den tiden gällde ungefär 15 maj, ty det var innan klimatuppvärmningen, idag kommer tornseglarna, förr tornsvalor kallade, en vecka tidigare än så och andra, nyare arter har tagit över som de sista ankommarna - rosenfink och kärrsångare.

Igår såg jag mina första tornseglare för 2017. Det var hos Rolf och Christina strax sydväst om samhället, när vi kastade lite bouleklot på garageuppfarten och himlen rodnade och skymningen kom.
De svepte in på höjd, smygande över rödhimlen, cirklade runt några varv över oss och försvann lika tysta igen. De var två stycken, spejare och spanare och ivriga pionjärer.


Det kan tyckas lite märkligt kanske att tornseglarna kom helt datumenligt även denna, den kallaste av kvällar i en i övrigt seg vår, men arten är egentligen ganska härdad mot temperatur och väder. Ligger man och sover på tusentals meters höjd och flyger tvärs igenom åskväder för att komma till andra sidan en väderfront såsom tornseglare regelmässigt gör under sina liv klarar man lättvindigt några minusgrader.

Det är födan och inte kylan som är kruxet. Det finns nämligen inga flygande insekter i minusgrader och av detta förstår man att de två tornseglare som kom över oss igår kväll utan problem kunde ta den här svängen norröver för att kolla läget och sedan återvända några breddgrader söderöver för att invänta gynnsammare förutsättningar. 

Så blev de även till stor glädje för några överrumplade åskådare.

måndag 8 maj 2017

8 maj - Gök i snöstorm

.
Jag är på väg från ortopeden i Motala. Det är min ena fot som krånglar alltmer och nu var det dags att ta ett ordentligt nappatag om ankeln. 
Nåväl. I den vackert belägna solfjäderstaden vid Vättern vandrar täta snöbyar in över hus och alldeles för tunt klädda, pinade människor. Det är trindsnö, hagel, kornsnö och flingsnö om vart annat och företeelsen förintar effektivt alla kvarvarande vårkänslor när jag tjurigt väderdeppig sätter mig i bilen och far söderut på Rv50, hem igen.

Landskapet är stort och mäktigt och än mer så genom det dramatiska vädret och molnen som reser sig till mäktiga blystoder över slätten med nederbörden forsande som ur grå vadmalssäckar.



Det är så häftigt att jag kör åt sidan en stund och bara sitter där i bilvärmen och studerar "eländet", de skiffergrå mörkmolnen som släpar tunga draperier över bygden och står i skarp kontrast till de sjömansblå himmelsflikar som ligger insbäddade i vita bomullsmoln och ser förrädiskt sommarvackra ut däremellan.

Den sista snöbyn längs vägen ligger över E4 alldeles innan avfarten till Ödeshög. Det är också den tätaste. Precis när den lättar och jag anar lite ljus igen ser jag på håll en fågel komma vinglande i motvinden. 



Jag tänker lärkfalk, men just när jag passerar under den ser jag att det är en gök. En gök i snöstorm! Aldrig har jag väl sett på maken och jag hoppas att detta blir sista gången, om ni nu förstår mig rätt. Stackars fågel! Jävla väder!

8 maj - Sluta nu SMHI!

.
Jag är så innerligt trött på SMHI:s tjat om aprilväder.
Det är INTE april längre och jag tycker förresten inte ens om uttrycket under april månad. Så det så! Nog nu!



Lars, Conny och Katarina på höjden ovanför Åbobranterna i Ulrika socken.



Med Hans G och Lars och alla goda vänner för en fikarast på "Utsikten" vid Aspanäset vid sjön Sommen.

Det blev ändå några dagar till helgen med den där härliga vårkänslan med lövsprickning och fågelsång i skjortärmsväder och några fantastiska utflykter till Ulrikaskogarnas Källstuga och Åbobranter tillsammans med bygdesonen Conny samt till terrängen söder om Sommen, till Aspanäset och "Birgittas källa", under ledning av Hans G och Lars.

Jag ber att få återkomma till dessa underbara exkursioner när tiden står mig bättre bi.



Stenmurklor har jag sett många i år trots torkan men jag går numera rakryggad förbi utan suckar. Jag har nämligen slutat äta stenmurklor för gott eftersom jag blev sjuk för tre år sedan och fick mig en ordentlig tankeställare . Numera uppmanar jag alla som säger annorlunda att göra som jag. Sluta!

söndag 7 maj 2017

6 maj - korta nedslag

.
Det är så mycket just nu inför Konstrundan och allt annat som behöver åtgärdas och njutas av i härliga maj, att jag gör små korta nedslag tills jag får tid att göra något mera gediget i min blogg.

Två nykomlingar i svensk natur träffade jag häromdagen.



Två vassångare sjöng i Renstad kanal i Tåkern. De är tidiga och de fanns inte i min ungdom.



En videfuks slog ner mitt i mitt grävarbete i trädgården hemma i Ödeshög. Det var ett sekundsnabbt möte och hade jag vänt mig om just då eller blinkat, hade ögonblicket varit förbi. En nykomling i svensk natur också den.

söndag 30 april 2017

30 april - Skön Valborg tillönskas!

.

En skön Valborg tillönskar jag alla min läsare! Vi hörs i maj.

fredag 28 april 2017

28 april - En minutlång film om Gebbe Björkman

.
Inför Konstrundan för ett par år sedan producerade vår dåvarande medlem Kenneth Strannerklint minutlånga små filmer om var och en av oss deltagande konstnärer.

Det här är filmen om mig.

https://www.facebook.com/gebbe.bjorkman/posts/10213432340711392?notif_t=like&notif_id=1493382035386899

torsdag 27 april 2017

27 april - "Vårdagbok"

.
Just nu är det förstås en "Vårdagbok" jag skriver på i min Naturlig dagbok. En berättelse om hopp blandad med viss förtvivlan, åtminstone besvikelse då och då.
Sådan är ju våren.

Den 12 april, se nedan, berättade jag att jag just läser Harry Martinssons självbiografiska "Nässlorna blomma" och fortfarande gör, det måste gå i eftertänksamt tempo. Det var en koppling till att jag också just plockat årets första nässlor till en soppa, en viktig tradition i vår familj.

Jag fick en återkoppling, en kommentar, av min trogne bloggläsare Thord Wiman som jag här återger ordagrant:

"thord wiman15 april 2017 19:42

Tack för tips om Martinsons "Nässlorna blomma". Nog har jag läst ett dussin Martinson men just denna bok har ännu inte blommat upp framför mina ögon. Skadan ska åtgärdas snarast!

Bokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.

"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."

En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.

Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.

Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag."

Gunnar Brusewitz har betytt mycket för mig i mitt värv. Han är en förebild och såsom man idag gärna uttrycker det - en ikon och jag är mycket stolt och glad över att jag flera gånger fick träffa honom om samtal runt natur och kultur och arbetet att i bild och skrift vara förmedlare och inspiratör.
Så bred, djup och stor som Gunnar Brusewitz var kommer jag förstås aldrig att bli och det säger jag inte för att fika efter tröst. Det är verkligen så, att han var och är en av våra största natur-/kulturförmedlare genom tiderna.



Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok - Wahlström & Widstrands förlag 1964.


Nåväl. Brusewitz " Dagboksserie" om Våren, Sommaren, Hösten och Vinter har jag läst om och om igen och jag rekommenderar, precis som Thord ovan, att man verkligen tar de böckerna till sitt hjärta för intensiv begrundan och rik upplevelse.



Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok sid 129 "Ung vår vid Tåkern.

Kapitlet om Tåkern, "Ung vår vid Tåkern", drabbar mig speciellt. Det är mitt! Kan ni förstå hur jag menar?

Gården, Lassagården, där Gunnar som ung fågelskådare övernattade i loftet ägs idag av min nära vän och broder Kent och torpet i bilden ovan är "Sjön". Den stigen har jag vandrat många gånger och i kanalen ut genom vassen därifrån har jag paddlat och stakat i Brusewitz spår "oräkneligt".

Livet är bara så märkligt. Tack för att du påminde mig Thord.

onsdag 26 april 2017

26 april - Trägen vinner. Glödsandbiet, en nybliven östgöte

.
I söndags berättade jag om ett besök i Isberga naturreservat vid Heda norr om Ödeshög (se nedan) och att jag där i en backsippa såg ett alldeles blodrött vildbi som slank undan just när jag skulle ta ett dokumenterande foto. 
Jag förstod efteråt att det med största sannolikhet var en ny stekel för Östergötland som jag hade påträffat - ett glödsandbi, Andrena fulva. Jag vågade t o m sticka ut hakan och anmäla observationen till Artportalen som ett säkert fynd trots att det kändes lite surt och kymigt att inte kunna belägga mitt fina fynd med en bild.

Därmed blev trycket på mig lite extra stort och akut att verkligen följa upp det hela. I två omgångar under dagen idag har jag därför återbesökt området. Först på förmiddagen, då tillsammans med Lars Frölich, tågade molnen emellertid snabbt efter ankomsten upp i riktning från Vättern och besöket  blev misslyckat genom alltför låg temperatur i skuggorna. Vi fick vända hemåt utan resultat.

Hem igen till middag och väntan på bra väder. Sedan gjorde jag själv ett nytt försök vid halvtretiden idag, varifrån jag precis är återkommen. 
Nu var det blå hålet över södra Ombergsbygden större och stabilare och solen värmde gott och ostsluttningen i reservatet låg i vindlä. Perfekt för flygande insekter!
Jag behövde inte gå långt förrän det första blodröda vildbiet lyfte ur en backsippa och flög iväg bort från mig. Det försvann men jag hann emellertid se att det var precis vad jag letade efter, vilket stegrade min förväntan till nervositet. Det behövdes inte mer än ytterligare några meters promenad på skrå i backen förrän jag upptäckte ett nytt exemplar som landade i solen på en gren i en enbuske.

Biet satt alldeles stilla och värmde sig och putsade på sina ben och antenner medan jag smög närmare med kameran.  Jag var nästan skakigt nervös. Jag hade ju missat en liknande möjlighet i förrgår.



Men den här gången blev jag lyckosam. Jag fick en bra närbild på glödsandbiet på grenen i solen. Vilken tillfredställelse. Mitt uppdrag blev lyckosamt fullbordat!
Nu kan jag med allra bästa samvete stå för min upptäckt av ett nytt vackert vildbi på en av sina hittills nordligaste lokaler i landet (Arten är under snabb expansion norröver från en start i Skåne för några decennier sedan).


Glödsandbiet är en nybliven östgöte. Hurra!!!!


*

Ett fynd av två larver ängsnätfjäril som också gjordes idag i reservatet går inte heller av för hackor tycker jag, även om detta förstås inte kommer upp i likvärdighet med ett nytt landskapsfynd.



Med smultronrött huvud och randig kropp får ängsnätfjärilens larv mig att tänka på en sån där "hopp-ur-burken-gubbe".

Men så är det tragiskt nog att ängsnätfjärilen tycks ha motsatt utveckling mot glödsandbiets. En katastrofal nedgång sedan mitten av 1900-talet har gjort att denna en gång vanliga ängsfjäril, då hökblomsternätfjäril kallad, snart kan vara försvunnen ur Östergötland i värsta fall.

måndag 24 april 2017

24 april - Isberga naturreservat blir en ljus glimt i tvivelaktigt vårväder

.
Vi bestämmer oss för, och jag har en avgörande talan i det fallet, att ta vår naturpromenad med fika i Isberga naturreservat vid Heda lite norr om Ödeshög. Vädret är lynnigt, skyarna och byarna kommer och går, skinande blåhimmel avlöses av vandrande grå draperier med regn och blötsnö i häftiga fallvindar och ridåer över landskapet.



I skugga och vind är det handsk- och mössväder trots sen april. Märkligt och lite ledsamt är detta men vi har tur eftersom vi hittar en skönt läig plats i en tillräckligt lång rast med värmande sol vid dödisgropens vattenspegel mitt i reservatet. 



Det blir således hur gott som helst och för en stund glömmer vi bisterheten och missmodet tillsammans med goda vänner.



Vi vandrar därefter runt och spanar in vårens blomster och insekter. Isbergareservatet är ett så kallat "stäppängsområde", helt unikt till sin karaktär och fyllt med en rikedom av rara blomster och trevliga kryp.


Det som mest av allt dragit oss hit idag är en önskan om att hösta in årets behov av backsippor.


Backsippa i motljus, silvrigt skyddsbehårad och gudomligt skön.


Lika vackra i medljus.

Kylan har nupit många kronblad och några blommor står liksom frystorkade och bruna, men det finns tillräckligt med fägring kvar för att nöja och glädja oss alla och många fler är på gång i knopp.



Gullvivorna är mest bara blad och de som vågat försöka starta en blomning är ännu kortskaftade och ganska ensamma.



Skulle det nu visa sig att jag kan ha rätt i att detta kan vara en bårdmaskros av släktet sandmaskrosor, bleve det i så fall en ny art för bygden. Måste kollas alltså!

Sandmaskrosor börjar blomma i de brantaste och mest läskyddade sydsluttningarna.



Områdets verkliga raritet - luddvedel - har precis skickat upp sina första blad att sondera vårens väder.


Blommande lomme har fått besök av en svävfluga.



Lite här och där traskar parningsstinna majbaggar omkring och letar efter lämpliga partner.

Under mitt magålande i backarna för att komma nära blomster och insekter med kameran stötte jag plötsligt på en lysande helröd stekel, ett vildbi, av en dryg centimeters storlek som kröp omkring på näringsjakt i en backsippeblomma. Det var uppseendeväckande färgat, lysande rött över hela kroppen och endast undersidan var mörk. Det var verkligen som ett smycke i spenaten och jag har aldrig sett något liknande.
Jag var så nära med kameran som tre decimeter och precis när jag skulle ta kortet flög biet iväg och trots att jag väntade kvar stilla en kvart kom det inte åter och molnen och snöregnet tågade istället in med slutreplik från väster.



Hemma i ateljén kollar jag mitt fynd och finner att det inte kan ha varit något annat än ett glödsandbi - det första fyndet för Östergötland. Jag läser att arten är stadd på spridning norrut och nyligen är påträffad på samma breddgrad på andra sidan Vättern.
Jag har lagt in fyndet i artportalen och kontaktat bikännaren Tommy Karlsson på länsstyrelsen i Östergötland. Naturligtvis kommer jag att återvända första bästa soligt varma dag för att försöka dokumentera mitt fynd bättre.

På andra sidan vägen till reservatet ligger några fina kala stäppängskullar. Där finns ornitologer, fågelskådare, på plats med tubkikare och tålamod och jag förstår precis vad de letar efter, så på vägen tillbaka smiter jag i förväg uppför backen en stund i snöblasket medan de andra i vårt sällskap går in i bilen och värmer sig.

Jag frågar rakt ut: "Ser du någon ringtrast?"

"Jovisst", svarar personen som jag i hastigheten glömmer presentera mig för. "Det sitter tre stycken i träden framför oss och för en stund sen såg jag två till därborta", pekar han mot Hedahållet.

Tublös som jag är ber jag att få tjuvkika men trädtopparna är tomma. 

"Ajdå, då flög de precis nyss. Märkligt. Jag hade dem ju i tuben när du frågade", förklarar han.

Kvar i träden sitter endast två starar och lite kanske jag undrar över tillståndets beskaffenhet. 

"Men vänta", säger han då och flyttar fokus mot andra träd längre bort. "Där sitter visst en kvar i alla fall. Titta får du se"



Det är nära att jag missar det hela med en bråkdel av en sekund även denna gång, för just när jag sätter ögat till okularet lättar fågeln från den blåsiga grenen och försvinner till vänster ut ur bilden. Men! jag hinner att uppfatta att det är en ringtrast just precis - en hane med fin vit halvmåne.

Tack så mycket säger jag och bugar och gör reträtt när snöregnet tilltar och vinden obarmhärtigt dundrar in över kullen..

24 april - Sällsyntheten vårskärvfrö lindrar mina gräsklippningsbekymmer

.
Tyvärr tar man ibland för mycket för givet, såsom när jag till slut, efter vindpinande och sura vinterbakslagsdagar, i torsdags förra veckan äntligen kom till skott med gräsklippning nere vid Stugan där det till slut blev lite torkväder en stund. 
Dels tänkte jag i höstas att det är nog inte är så noga med att klippa den där sista gången som jag brukar, det blir ju inte mycket kvar av gräset till våren i alla fall.
Där begick jag misstag nummer ett. Efter en överlag mild vinter var allt nämligen kvar helt opåverkat av kung Bore, knappt ens nedpressat utan långt, tuvigt och extremt segt.

Misstag nummer två var att jag trodde mig kunna misshandla min gamla fina Klippo ostraffat. Inkörd i det kalla och fuktiga vinterförrådet och lämnad helt utan vård och tillsyn under vintern fyllde jag på bensin, satte på tändstiftshatten och drog i startsnöret som vanligt. 
Min trotjänare startade på tredje draget och tuffade igång som en riktigt god vän. Tio meter klippte den perfekt trots tuvlandskapet sen lät den plötsligt ansträngd och annorlunda, saktade ner och dog i en suck. 
Jag som inte är känd för att vara belastad med motorkunnighet precis, trodde det var bränsleproblem så jag flödade och drog i startsnöret igen. Det gick inte. Allt satt berghårt fast. 
Hammare kan vara bra att använda tänkte jag då, och slog "kunnigt" på knivbalken efter att först ha lossat tändhatten förstås, sånt kan jag. Kniven gick att rubba ur sin låsning med grovt våld men inte hjälpte det hela vägen inte. 
Min gamla Klippo hade helt enkelt lagt av. Den ville inte längre vara med i mitt arbete.

Under edliga salvor blir det desperat och akut transport till Väderstad för reparation.
Kjell konstaterar på plats strax att allt dock är kört. 
Klippon har skurit i brist på olja. Definitivt! Kolven har bränt fast. Min gamle vän är vanskött och missbrukad helt enkelt och jag får stå mitt kast.

I Ödeshögs nya cykel- & sportaffär finner jag mig en ny Klippo och redan dagen efter fadäsen är gräset faktiskt klippt och färdigansat. 
Min nya Klippo är till och med snäppet bättre än den gamla måste jag tillstå; självgående och väl anpassad till min högre ålder dessutom. Allt är frid och fröjd igen. Vi lever i en privilegierad värld där allt oftast snabbt går att lösa med lite nya pengar.



Nu till något helt annat men ändå med sammanhang.
Det där "lite annat" i rubriken ovan avser ett fint växtfynd jag tror mig ha gjort vid en grusvägskant längs en haråker på bygden. (Om du undrar över ordet "haråker" kan du höra av dig och jag kommer att berätta).
Just den dagen när gräset var avklarat och jag körde hemåt nöjd och belåten, såg jag en tät matta av beigevitaskära blommor längs vägrenen alldeles nära Stugan.
Jag tänkte först att "det var ett väldigt fint bestånd av backskärvfrö det där" och att det var värt en fotodokumentation.

Vid närmare eftertanke tycket jag växterna saknade backskärvfröets must i färg, de rödanlupna och smaragdgröna inslagen, att de här var av mera anemisk kulör, blekt blågröna.
Fotot är taget och hemma jämför jag med floran och finner att det troligen istället är frågan om en betydligt sällsyntare kusin, nämligen vårskärvfrö.



Frukternas bredare hjärtighet är förutom färg och växtsätt typiska för just vårskärvfrö kan jag studera. Se där! nu fick jag en härlig uppmuntran från naturen, en oväntad litet tröst i mina gräsklipparproblem.

onsdag 19 april 2017

19 april - Akvarellmåleri

.
Jag arbetar sedan några månader tillbaka på fem ganska stora akvareller, cirka 55 x 75 cm, på Arches 650 grams grängat papper med råkant. Det är motiv som jag började lägga upp i vintras. 
Arbetet går i vågor  precis som det brukar, genom att jag jobbar med ett samlat antal målningar på samma gång och i ungefär likartat tempo.

Det blir således måleri från den ena akvarellen till den andra och hoppen sker när jag når en tillfällig gräns, en nivå där jag letar efter en fortsättning som kan finnas dold i det tidigare. Så blir jag kvitt uppdykande osäkerhet om vägen att gå vidare och måleriet blir intuitivt och spännande i sitt sökande och jag undviker förhoppningsvis eventuella fällor och misstag.

Därför kan den här typen av akvarellmåleri ibland ta lång tid på sig, oftast månader och ibland år, precis som det brukar kunna göra med oljemåleriet.
Men någon definitiv regel är det förstås inte. Lika ofta målar jag snabbt och obetänkt, skissartat och primärt.

Innan jag här nedan visar mina blivande alster, om de nu någonsin kommer till färdighet, det vet jag först som sist, lägger jag upp en annan bild.



Det är ett foto som visar hopp, nyfikenhet och längtan, ett alldeles färskt våtspänt akvarellpapper på plywoodpannå i storleken 55 x 70 cm, med ett grängat Arches-papper med 300 gr vikt, som är färdigt för nya uppgifter.
Det är ett av en serie nya möjligheter, där jag tänker mig vårligare motiv. Jag längtar våldsamt efter att få sätta igång där men jag måste besinna mig och göra färdigt det vintriga först.

Ett vitt tomt ark är det bästa som finns och jag tänker lite som de grekiska gamla marmormästarna, att motivet finns där inne i det vita och nu gäller det för mig att skala fram det gudomliga.

Nåväl. Det återstår att se vad av allt detta som kommer till fullkomning vid årets Konhstrunda som närmar sig oroväckande snabbt. Några av vintermotiven nedan hoppas jag på förstås: