söndag 23 juli 2017

23 juli - Katastrof med vivlar morfar!

.
- Morfar, kom fort, ropar barnbarnet Blanca, snart fem år gammal. Det är katastrof med vivlar!

- Men det där är väl bara en massa frön från krassingen, svarar jag, och böjer mig ner för att titta närmare på alla "kryp" som hon har upptäckt.


- Näe, svarar Blanca. Titta då! De rör ju på sig, säger hon och petar på ett av alla hundratals "frön" som ligger på verandans trädäck utanför altanen under piedestalen.


Och visst har hon rätt. De rör verkligen på sig. Små klotrunda skalbaggar har ätit upp hela planteringen och sedan trillat ner ur blomman och det är mycket riktigt vivlar det är frågan om. Hur kunde hon veta detta? funderar jag.

- Jamen morfar, dom har ju en lång tunga som sticker ut, svarar hon självklart.

Har man inte lyckats då som morfar, med att överföra naturkunskapen till kommande generationer, suckar jag stolt.


Vilken unge!

fredag 21 juli 2017

21 juli - Almsjukan

.


Medan den första skörden av korn, inte raps den här gången som brukligt är, äger rum på slätten mellan Ödeshög och Vadstena konstaterar jag att almsjukan också skördar.

Det började för knappt tio år sedan en sommar och jag hoppades då att det var just den torra väderleken som var boven, när almbladen började gulna och hänga i förtid vid Stugan.

Nu vet jag bättre. Det finns inget hopp. Almarna dör för fullt. Snart är ännu en vacker och värdefull träddunge på slätten borta.


De första tecknen syns på sommaren, när torkan, både den yttre och inre samverkar och får almarnas blad att hänga livlöst och gulna. 
Den inre torkan beror på att den sjukdomsalstrande, almsplintborreburna svampen täpper till de små näringsbärande kapillärerna som blir bruna och "korkar igen" och den yttre sommartorkan ger den generella vattenbristen runt rötterna vilket snabbt accentuerar problemen för trädet som helt enkelt svälter och törstar ihjäl. 


Det är alltså på sommaren man ser de förta tecknen. Stora träd kan överleva några år men till slut börjar grenarna torka och trädkronan blir allt glesare och vissnar.


När det har gått så långt är det inte långt kvar till trädets död.


Helt plötslig orkar inte almen längre. Förra året såg jag de första tecknen på den här 20-åringen. Nu ger den ger upp och dör.


Över en sommar kommer inga nya blad. Därefter är ett skelett allt som återstår.

Hoppet är ute för almarna runt Stugan liksom på alla andra håll i landet. Det är bara så tragiskt! Ett helt landskap förändras.

söndag 16 juli 2017

16 juli - Överraskande målarhjälp

.
Jag arbetar med tre stora oljemålningar. De är i formatet 170 x 100 cm.
För att kunna koncentrera mitt arbete nu när det är lite körigt med flera återstående utställningar i år har jag efter upplägg på plats i verkligheten tagit hem dukarna till min ateljé där jag kan arbeta vidare i lugn och ro oberoende av väder, myggor och transporter. Det känns bra så och jag har riggat till mjukt ljus hemmavid genom vita lakan för fönstren och med rofyllt tillbommad verkstad.
Typiskt för mitt sätt att arbeta är att jag har ett gäng alster på gång samtidigt, därvid kan jag lätt hoppa från det ena till det andra när jag behöver en paus för funderingar och eftertanke.


Som oftast skissar jag upp motivet i en ockra ton och därefter arbetar jag vidare med förstärkningar och djup i samma färgregister innan jag i nästa tredje steg, som ses ovan, börjar komma in med andra pigment. 
Man kan redan nu ana verkens slutmål men ännu återstår väldigt mycket måleri och mycket kan hända och ändras under måleriets gång.

Det är skönt med frihet i måleriet, den jag kan känna ibland när det känns som bäst, efter snart trettiofem år som konstnär med oljemåleri i bagaget. Det tar tid att komma dithän och resan kan pausa eller till och med gå i retur ibland men just nu upplever jag en härlig trygghet - ett "flow" som det heter i idrottssammanhang, så länge nu den känslan varar.


Jag tänker på det när jag med posten får en gammal maläten bok av min vän Frank på Öland. Det finns ingen titel på bokverket, kanske att omslaget helt enkelt saknas. 
På en liten följelapp läser jag följande:


Boken är tryckt i Örebro år 1817 och är en översättning av en fransk utgåva, vad annars, som presenterar den tidens måleri, både vattenfärg och oljefärg, i översikt och i detalj.


Se bara på på uppslaget där författaren lär ut hur man målar himlar. 


Det här är tiden före friluftsmåleriets glansdagar i sekelskiftet 1800/1900-tal, impressionismens genombrott med nya ofta färdiga färger och en modernare syn på skapandets frihet. 
Det är där, i den tidens måleri jag ännu söker min inspiration och vill komma vidare ifrån. Då när måleriet var som allra bäst. Där är jag rotad och förankrad.

Jag kommer att återkomma med små nedslag ur den här bokens fantastiska lärotexter, ett underbart tidsdokument. 
Tack Frank!

tisdag 11 juli 2017

11 juli - En helt normal sommardag

.
- Vi är här för att hämta slipstenen ...

... säger Magnus som står  med släpkärran utanför dörren tillsammans med bror Peter. Så snabbt och enkelt gick det att bli av med den efter en blänkare på Facebook och dessutom blir den alltså trevligt nog kvar i kommunen.

- Jag fixar en ny ställning, inga problem, säger Peter och lastar upp allt på kärran, dämpar den möra sandstenen med det gamla "vattendäcket" och lovar att köra försiktigt hem.



Vi har ärvt stenen, fick den av farbror Josef på dagen då han flyttade från sitt fina gula hus vid Backasand till äldrevården, det var i slutet av 80-talet och med undantag för några få försök på knivar och saxar i kökslådan och ett par extra arbetspass vid Stocklycke på Omberg i samband med slåtterdagar under Naturum Ombergs ledning, så har stenen inte slitits på nämnvärt.
Det var dags nu helt enkelt, att ta ett steg framåt i tiden och överlåta den till bättre behövande. Stenen ville definitivt in i arbete igen.

Så blev det äntligen också plats att röja runt kompostlådorna i trädgården. 
Jag lastade den rågade överfyllan i grovsäckar, åkte ner till Stugan och lämpade av tolv fulla säckar över mitt snokgömme där det för dagen dock inte siktades en enda snok.
Däremot frodas nässlorna runt bingen och jag har tidigare berättat om de larvsamlingar av påfågelögon jag brukar påträffa.



Larv av påfågelöga färdig för förpuppning.

Precis som förutsagt hade larverna nu delat upp sig inför sitt sista larvstadium och förpuppning. Av de ursprungliga cirka fyrtio larverna fördelat på två grupper fann jag endast tre levande men ett tiotal döda i olika storlek.



Döden lurar på de flesta av larverna.

Det är hårt att vara fjärilslarv. Endast ett fåtal kommer levande genom hela processen, fienderna är många: fåglar, steklar, hårt väder och diverse parasiter.

Svettig och trött tog jag vägen hem över Sverkerkapellet för att slänga mig i Vättern. Det var varmt och skönt i vattnet men inte gick det att slänga sig i såsom tidigare. Jag fick treva mig ut i fotsdjupt vatten.



Stenarna skvallrar om Vätterns extremt låga vattenstånd.

Vattenståndet är lågt, minst en halv meter under det normala, krisigt helt enkelt. Jag fick behålla skorna på för att kunna treva mig ut i det stenigt fotsdjupa vattnet för ett dopp.

Hemma igen ringer Susanne och berättar om en fågel som hon sett på vägen. "En brun fågel med vitt mellan vingarna". Och nyss fanns den där på vägen igen, men nu som död."

- Får jag komma över och visa den? frågar hon. Jag har letat igenom hela fågelboken och kan inte komma närmare än att det kanske kan vara en bergfink. Vad säger du om det Gebbe. Kan jag komma direkt?

- Kom du, svarar jag, så får vi stilla din nyfikenhet.



Susanne med den nydöda fågeln som visar sig vara en ung stenskvätta.

- Ibland, eller till och med oftast, är det jättesvårt, säger Susanne. Ingen av den här fågelbokens fotografier stämmer ju. Titta själv! Hur ska man bära sig åt egentligen? Det känns verkligen helt omöjligt.

Vi bläddrar fram till stenskvätta och kollar. 
Jag måste hålla med om problematíken eftersom fotot i boken är tagit snett underifrån på en adult hane i häckningsdräkt, egentligen helt odugligt som dokument för artbestämning av stenskvättor i det vilda, framför allt då det som i det här fallet handlar om en individ i juvenil dräkt. 

- Det finns förstås bättre fågelböcker, säger jag och försöker så gott det går att förklara det här med skillnaden på dräkter mellan kön och åldrar och kommer även in på den för stenskvättor så typiska brämfällningen. 

Sug på den du kära läsare! 


söndag 9 juli 2017

9 juli - Smultronställen

.

Saxat ur Östgötatidningens sommarbilaga vecka 27

lördag 8 juli 2017

8 juli - Håvning vid Tåkern

.
Det var en skön dag vid Tåkern igår. Jag var heldagsmorfar åt Naemi och Blanca och siktet var inställt på Naturum, Sagostigen och håvning av vattendjur.






Vi fick lära oss mycket av Hanna på Naturum och hittade bland annat:

Vattengråsuggor, vattenkvalster, ryggsimmare, vattenloppor, musselkräftor, en stor trollsländenymf, dagsländenymfer, larver av fjärilsmyggor, posthornssnäckor, dammsnäckor och en liten ung vattensalamander.

I bakgrunden, på gyttjan vid vasskanten hoppade ett par unga skäggmesar omkring väldigt orädda.

söndag 2 juli 2017

2 juli - Sandlosta, påfågelöga och Mitt i Naturen

.
Med Heda marknad, alltid första lördagen i juli och därmed lyckligt överstånden, känns det som att sommaren är på plats utan återvändo. Däri ligger ett visst vemod, tycker jag, med ännu en passerad vår som man gick och längtade efter och aldrig riktigt fattade pågick under tiden.

På väg ner till Stugan för olika förberedelser noterar jag i omgivningarna runt Renstad att sandlostan, som jag fann för första gången i Östergötland för två år sedan, har spritt sig markant från sin etableringsplats.



Täta bestånd växer numera i åkerkanterna på flera platser runt RenstadDet var ju förstås spännande att få vara först med upptäckten av detta gräs i Östergötland men jag hoppas verkligen att utvecklingen inte börjar "skena" och blir svår.

Sandlosta är ett i Sverige nyinkommet gräs som kan bli ett mycket besvärligt åkerogräs under vissa förhållanden. Det påträffades för några årtionden sedan i Skåne och har alltså spritt sig ända hit. 
Det utvecklar ofta resistens mot bekämpningsmedel och kan enligt forskarna helt ta över när markberedning är bristfällig som t ex vid direktsådd i stubb. Arten har stora frön som mognar tidigt och faller ner i jorden för snabb tillväxt kommande vår och och växer i täta bestånd som kan kväva annan växtlighet.


När jag går runt vid Stugan ser jag i trädgårdskompostens nässelbård flera larvkolonier av fjärilen påfågelöga. De är mitt i uppväxten, ännu i täta flockar och i spinnskydd. Om någon vecka redan kommer de korpsvarta och fint vitprickiga, mycket torniga larverna, att vara dubbelt så stora och lite mer av ensamvargar inför förpuppingen. Då kommer de att vandra iväg åt olika håll och jag kommer säkert att finna någon guldglänsande puppa hängande ända borta på stugväggen. Det brukar bli så.

Jag pysslar sedan om Stugan: handlar, städar, sorterar samt klipper gräset. Allt är viktiga förberedelser inför ett besök av TV. I veckan kommer nämligen Mitt i Naturen till Tåkern för att filma in program till kommande höst. 
På onsdag blir det dags för undertecknad att medverka. Jag är engagerad i programmet som målande konstnär och ska samtidigt berätta om "mitt" Tåkern. Vi får väl se hur det blir till slut.



Grunden är lagd till en ny oljemålning på plats vid kanalen vid Stugan vid Tåkern och som alltid lägger jag basen raskt och intuitivt i diametralt motsatta komplementfärger.

Idag har jag förberett en oljemålning såsom jag blivit ombedd att göra. Jag ställde mig vid kanalen strax nedom Stugan och lade upp grunden till en målning på plats som brukligt, en som jag ska fortsätta med under själva tillställningen. 
Det är bra att ha något på plats på duken redan från början fick jag nämligen besked om. 

fredag 30 juni 2017

30 juni - Imorgon är det marknad i Heda

.
Som vanligt, allt sedan starten för snart tjugo år sedan, så träffar du mig på Heda Gammeldags Marknad, eller Hedamarken som vi östgötar säger, hela dagen i morgon den 1 juli.

Har du inte varit där tidigare så vill jag varmt rekommendera att du tar dig dit. Det är en genuin hantverksmarknad av högsta klass - inget krafs och tjafs!

Marknadsplatsen är Heda by i Ödeshögs kommun, mitt emellan Rökstenen och Alvastra kloster. marknadsområdet ligger runt den gamla 1100-tals kyrkan som i sig är ett fantastiskt besöksmål. Där inne finner du Himladrottningen" - en gammal tysk trästaty av Jungfru Maria och Jesusbarnet av tyskt 1300-tal, omskriven av W v heidenstam och mycket annat fint.

Runt kyrkan har ca 130 knallar satt upp sina marknadsdiskar och där kan man finna det mesta, av god kvalitet. Jag själv finns centralt vid kyrkomuren med mitt stånd där jag presenterar både kort, böcker, brickor och akvareller.


Varmt välkomna!

torsdag 29 juni 2017

29 juni - Slipsten bortskänkes

.
Vår fina gamla slipsten har gjort sitt hos oss.


Vi fick den av farbror Josef, död sedan 1990, för många år sedan och den kommer ursprungligen från hans barndomshem Skräddarp på gränsen till Småland söder om Ödeshög.
Vi har dessvärre inte använt den på nästan lika många år och nu känner jag att det är dags för den att få gå vidare i sitt stenliv och förhoppningsvis komma till användning. Den längtar!

Den är i fin form men behöver lite ans av ställning.

onsdag 28 juni 2017

28 juni - Om ett något tomhänt besök i Västmanlands skogar.

.
Under besök i helgen som gick, hos Ullas mor i Västerås, kunde jag förstås inte låta bli att besöka de intressanta bergslagsskogarna runt Skultuna och Ramnäs. Det brukar bli minst ett besök varje gång vi reser upp. Området är så annorlunda min hembygds skogar. Här finns en begynnande norrlandskänsla och en stor spänning i luften inför vad som kan upptäckas och upplevas.

Prioritet ett med min lilla utflykt denna vackra och lugna sommarkväll var lappuggla
De häckar i området och platsen är idag väl känd och varje gång jag kommer dit träffar jag åtminstone en handfull andra fågelskådare utrustade med maffiga kameror och tubkikare. Förra gången jag var på plats, i april månad, fick jag också uppleva denna mytiska storuggla, en riktig drömart, varvid jag gjorde en rå skiss direkt på plats.




Örjan från Jämtland var på plats denna kväll vid det lilla tornet när jag anlände och på tvärvägen strax intill fanns ett tiotal andra skådare. Han väntade med tung utrustning, men hade ännu inte sett något. Kvällen innan var dock lyckosam för honom med flera fina fotolägen på en lappuggla som två gånger fångade och släpade hem biffiga vattensorkar, och han förväntade sig fler spännande upplevelser idag, berättade han för mig.

Jag var inte lika lämpligt utrustad som Örjan. Han var helt inpackad i mygg- och knottfritt. Endast en lite glugg runt näsa och ögon stack ut, men det räckte gott till för svåra knottattacker redan så långt, kunde han meddela mig när jag dök upp i min "nakenhet". 

- Det här kommer du inte att klara, säger han han pinkäckt och illa trösterikt.

Minneskortet i kameran var tydligen kvar vid datorn hemma i Ödeshög upptäckte jag vid ankomsten, ännu ett aber alltså och alla motigheterna gjorde att jag endast stod ut under fem minuter. Redan så var jag svårt knottbiten runt huvud, händer och armar av ett veritabelt moln av smådjävlar. Det kliar faktiskt fortfarande fem dagar senare kan jag berätta, trots att jag äter motmedel i form av allergitabletter sedan dess.



Det blev ingen lappuggla för mig denna kväll men hemma i ateljén igen, nu några dagar senare, har jag arbetat vidare med min skissförlaga och skapat akvarellen av ugglan som jag upplevde den, spanande på en stängselstolpe vid en ängsmyr i Västmanlands skogar.

När nu lappugglan uteblir passar jag på att leta efter annat intressant. 

På vägen mellan Västerfärnebo och Ramnäs nästa dag, alldeles i kanten av det stora skogsbrandsområdet, finner jag en liten skylt vid dikeskanten som berättar att "Här längs vägen finns den sällsynta och hotade fjärilsarten Väddnätfjäril". Jag kör långsamt framåt och spanar längs dikeskanterna. 



Väddnätfjärilsprojekt pågår.

Vädret är sämre denna dag med tilltagande kyla, molnighet och blåst och är inte särskilt lämpat för fjärilar. Jag ser heller ingen väddnätfjäril men förstår att jag är nära beståndet eftersom jag finner områden med markeringar med små blå plaststavar och mängder av ängsväddsplantor. 



Larvgnag, möjligen av väddnätfjärilens larver.

Jag letar noga efter fjärilar och  puppor varvid jag finner flera plantor med larvgnag som troligen är spår av förekomsten. Ibland är det spännande bara att veta att man är nära. Men visst hade jag kunnat stå ut med att få uppleva både lappuggla och väddnätfjäril. Men ...



Skylt om Väddnätfjärilen vid Hejnum på Gotland som jag är pappa till

Jag får något tomhänt på upplevelser av lappuggla och väddnätfjärilar trösta mig med tidigare erfarenheter av artertna som jag har haft. 
På Gotland t ex kunde jag njuta av fjärilen i samband med arbetet kring en reservatsskylt och lappuggla såg jag alltså tidigare. Chanserna kommer att återkomma, det vet jag, och man kan inte alltid få allting serverat på silverfat. 
I detta trösterika konstaterande ligger också naturstuderandets hela tjusning. Att aldrig riktigt veta men aldrig sluta hoppas!

torsdag 22 juni 2017

22 juni - På årets längsta dag II

.
På årets längsta dag, igår, blev vi inbjudna till en fantastisk trädgård strax söder om Ödeshög.
Vi for dit om kvällen, Ulla och jag, i ett välsignat väder, till vännerna Karin och Sverker som mötte oss på gårdsplanen, där harungar nästan obekymrat skuttade runt hela tiden.

- Vad vill ni se, frågar de. Vad ska vi börja med, träd eller örter?

- Det får bli som ni bestämmer. Vi är noviser och helt i era händer, svarar vi.



Så började denna underbara sommarkväll i en trädgård så rik på växter, vrår, gömmen, berättelser och upplevelser att den är omöjlig att ens försöka sätta ord och färg på i text och bild. Den måste verkligen ses för att kunna greppas. Det kanske kan bli ett privilegium för någon mer.

Det är ett hittills knappt femton år långt projekt berättade Karin för oss och det började med att Sverker såg en annons, som knappast imponerade, vi hade det ju så fint i Borensberg. Men undantaget, den gamla stugan intill, med lågt i tak och med järnspisel, som vi i och för sig fick byta ut, och en riktigt fin kakelugn, var det som till slut fällde avgörandet om flytten hit. 
Och man kunde ju alltid börja om.

- Och det är ju en gudomlig bygd, säger både Karin och Sverker med en mun och därom är vi förstås helt överens alla fyra.



- Här har vi medelhavet, säger Sverker och tar oss med till baksidan av uthuset, där vindruvor växer  mot en varm faluröd södervägg. 

- Det där är Blå burgunder, fyller Karin i, men de andra sorterna köpte vi mest för de fina bladverkens skull och vi har nog inte riktigt begrepp om vad för slag.

Det ståtliga persikoträdet bär i år bara en frukt. Resten frös i våras. Annat var det förra året, då blev skörden magnifik, får vi veta och senare också smaka.

Promenaden går i sakta mak mellan små dungar av träd och buskar med släktskap, längs klippta gångar, genom gräs och örter, stenpartier och många kommande nyprojekt.
Det började med de två dungarna av skogslind. De kom på plats redan innan Karin och Sverker egentligen hade flyttat in. 

I trädgården finns hundratals olika träd och buskar, flera arter av björk och rönn till exempel, en vackert skirbarrig korsning av Weimuthtall och Himalajatall, tulpanträd och näsduksträd, underbara blomsterrabatter i vackra färger och små ängar och luftiga gångar fyllda av både inhemska och utländska blomster och i centrum öppnar sig trädgårdens gröna labyrint runt en vacker naturdamm. 



Dammen är gjord helt miljövänligt och renas med naturlig cirkulation. Myriophyllum växer på bottnens algmatta, dykare och vattenspindlar trivs liksom både större och mindre vattensalamander som finns i mängder. 



Dammsnäckor kryper både högt och lågt men fisk vill vi inte ha i dammen, säger Sverker.

- Vi simmar här varje dag, berättar Karin. Det är skönt med ett morgondopp om sommaren även om det blir lite jobbigt att behöva simma så mycket fram och tillbaka. Vi skulle nog ha gjort dammen ännu lite större.

På listerna med grönsaker och kryddväxter finns plats också för annat.



- Jag har även blivit lite av en floraväktare i vår trädgård, säger Sverker. Känner du igen den här som står bland rödmållan? frågar han. Klarar du den är du inte dålig.

Att det är en senap kan jag se, men inte vilken sort.

- Hamnsenap, säger Sverker. Den växte på grusplanen när vi kom hit och den vårdar jag ömt.



Backnejlikor.

Grusgången som leder upp till huset är oerhört vacker. En blomsterprakt utan like hälsar besökaren välkommen.



Åkerkulla.

Tuvor med olika sorters vilda nejlikor, backtimjan som rosa moln, krypoxbär som bäddar in förstutrappen och inte minst den idag hotade åkerkullan har fått en fristad här och växer frikostigt i singeln.

- Den är jag också fadder för, säger Sverker stolt.

Vi ssätter oss i den inglasade verandan, en av få platser som är kvar av husets ursprung, säger Karin. Här blir vi bjudna på roiboste och torkade päronklyftor och smakar nybakad persikokaka med frukt från fjolårets rika skörd allt medan solen sjunker bakom hörnet.

Det är en förtrollad sommarkväll. Tack Karin och Sverker för en fantastisk upplevelse och god vänskap!

22 juni - På årets längsta dag I

.
På årets längsta dag, igår, saxar jag ur Corren en liten sportnotis där även jag är inblandad.
Det handlar om boule och seriesammandragningen i Veteran-Elit på Stockholm IK arena i Vårby, under helgen som gick. Jag deltog som en av 8 spelare + lagledare i vårt lag från Lejonkulan, Linköping.


Rubriken fokuserar på Öppen-Elit där det inte gick så bra. Men lite i artikelns skymundanvrå finns resultatet av Veteran-Elits framgångar.

Vi gick sex tuffa matcher mot det bästa motståndet som finns i landet och hamnade näst längst upp i tabellen med 9 poäng av tolv möjliga. Mycket lyckat hittills och nu ser vi fram mot nästa sammandragning i Halmstad och slutspel i Linköping om ett par månader.

tisdag 20 juni 2017

20 juni - På besök i Åkes paradis

.
- Det är dags nu, säger Åke i telefonen. Vi har ju talats vid tidigare om att du skulle komma hit när ängsnycklarna står i blom och de första börjar faktiskt bli lite anfrätta, så nu får du nog skynda dig lite.

Jag, som har varit en smula hemmasnickare och precis är färdig, på flera sätt med återställandet av trappan mellan våningarna efter en sängflytt, svarar att jag kan komma direkt eftersom det vore skönt att få andas frisk luft och få vädra bort arbetssvetten.

Jag kör Tranåsvägen den dryga halvmilen söderut från Ödeshög mot gränsen till skogsbygden, där Åke väntar vid grinden till sin gård vid Gumby. 
Vi går ut i trädgården, till dammen med rudor, trollsländor och vattensalamandrar bakom huset.
Himlen är blå och vita molntussar svävar förbi mot öster i en svalkande sommarbris. Det känns som den bästa tänkbara av sommardagar; ännu med lättandad, syremättad friskhet och alldeles lagom skuggsvalka. 
Det vackra landskapet är sommarfagert och prunkande. Vi känner oss unga och nyfikna och Åke andas sprakande glädje och stolthet över sitt livs projekt.

- Där borta, i hörnet av dammen planterade jag den där ängnyckelknölen som jag köpte i Göteborg för många år sedan. 
Det var alltså bara en från början, men se som de har spridit sig, säger Åke. Inte finns det några problem för orkidéer att sprida sig om förutsättningarna är gynnsamma.



Se vilka vackra buketter, säger Åke.

Ett femtiotal ängsnycklar i varierande kulör mellan ljusrosa och purpur ståtar i det slagna gräset runt vattnet. Till och med i den höga vegetationen under jolsterns skugga finns ett tiotal exemplar och vi vandrar ut mot det anlagda kräftvattnet längre bort i betet och finner den ängsnyckel som flugit allra längst bort. 

- Det är nog nästan hundra sammanlagt idag, berättar Åke med stolthet och sätter sig på huk bland blommor och blader.



Ängsnycklarna är alltså införda i området. Om de är av svensk eller utländsk härkomst vet inte Åke men kanske detta spelar mindre roll. Jag tänker att orkidéer väl knappast kan kallas "invasiva" och att lite genförstärkning nog kan vara bra i sammanhanget. Storvuxna är de, och frodiga och de tycks trivas förträffligt på sin nya plats.



Kalmus är också en införd art hos Åke, men spontant. Den kommer ursprungligen från Kina och har i flera århundraden förts vida omkring i världen som handelsvara. Det är de torkade rötterna som använts som naturmedicin och sägs kunna bota tandvärk och lindra dysenteri. 
I Åkes dammar växer arten frodigt men den förökar sig i Europa endast vegetativt, bara honplantor finns. Vita cigarettliknande kolvar visar att kalmusen i Gumby också blommar, vilket är mindre vanligt. 
Det kryper en rörbock, en Donacia-art på ett av de vågkantade bladen och jag undrar smått om det måhända kan vara en sällsynthet. Alla trollsländor och fjärilar därtill kommer nog att föra mig hit igen bättre rustad för insektsstudier i området.



Runt dammen och i de fuktigare partierna i hela ängen växer täta bestånd av det storvuxna halvgräset skogssäv. Jag har nog aldrig tidigare sett den arten blomma så rikligt som här.



När det kommer till införda arter måste jag också nämna rödfibblan. Den är Åke inte förtjust i. Han nyper bort blomklasarna när vi passerar och menar att den snart skulle ta över hela ängen om han lät den sprida sig fritt. 
Jag tycker den är fin men i det finns förstås ingen motsättning till Åkes känsla för arten. Även det oönskade kan vara vackert.

- Hinner du följa med till Gumby äng också, frågar Åke.



Jo vi passar väl på, tycker jag, och så vandrar vi den vackert meandrande grusvägen mellan gärdsgårdar bort mot Åkes stora projekt i livet - Gumby äng - naturreservatet.

- Det var bara sly och skog när jag kom hit, säger Åke.



Åke i ett hav av sommarfibblor.

- Här var det välbetat och vårdat fram till 50-talet men sen lämnades allt åt igenväxning och förfall, tills jag fick min idé om att återskapa ett gammeldags ängs- och beteslandskap. 
Men man skulle ju vilja leva för evigt för att kunna förvalta allt detta, fortsätter han. Det känns sorgligt att tvingas behöva lämna allt, jag börjar ju bli gammal och orkar inte längre själv, men mina tre yngsta söner har lovat, att med hjälp av en intresserad arrendator och stöttande länsstyrelse fortsätta projektet in i framtiden. Det är ju så viktigt att sånt här får finnas kvar för kommande generationer, säger Åke och ser ut över sitt älskade landskap och intensiv blomsterprakt.

Vi vandrar runt sakta och sökande. Åke känner varenda tuva och strå och visar var vi kan hitta både det ena och andra.

- Här är det lite fuktigare som du märker och här finns sen länge ett parti med brudborste som förstås blommar lite senare. Men du ser ju bladrosetterna, berättar han.



Närbild på kärrfibbla

Idag dominerar kärrfibblorna just här, med sin högresta växt, fylligt gula, lite smala och snirkliga kronblad och tandade blad. Åke konstaterar att ängen går i gult den här årstiden, med solvändor, kärringtand, fibblor, gulvial, smörblommor och fingerörter.
Men om ett par veckor blir ängen blå och vit av prästkragar och blåklockor. Det finns ett kronologiskt färgtempo, menar han.



Kärrfibblor i mängd.


Solvändor.


Sommarfibblor.

Den finaste av fibblorna är klasefibblan, menar Åke, läraren, kantorn, bonden och naturvårdaren.

- Den är lite exklusivare än de andra, tycker jag, och jag är så glad över att den är så rikt företrädd i min äng. 


Klasefibblor.

Klasefibblans kandelaberliknande blomklasar har till skillnad från de ovan nämnda fibblorna, men i likhet med den på torrare partier rikt blommande gråfibblan, lite blekare gul färg, en aning anemisk anstrykning i koloriten, kan man kanske säga.

- Ser du där borta i hörnet? pekar Åke.

Och jag ser, redan på håll, att där under eken nära grusvägen växer storvuxna och väldigt vackra slåtterfibblor, den art, som tillsammans med hästfibblan, slåttergubben, vilken förresten också finns i ängen, är fibblornas drottning.

- De kommer alltid upp just där, i lite olika antal mellan åren, men alltid lika troget, säger han. Så jag brukar gå här och spana efter dem varje år, vilket alltid är lika roligt och spännande.

Det vackraste exemplaret, den med den största blomkorgen ska bli mitt kameramotiv, tänker jag och böjer mig ner. Först då ser jag krabbspindeln som sitter där på lur efter rov.


Slåtterfibbla med gäster.

Samtidigt landar ett litet vildbi och vi följer närgånget det förväntade dramat, som dock uteblir. När biet traskar runt i blomma och närmar sig spindeln viftar denna nämligen bara med det främre av sina fyra benpar och markerar avståndstagande. Spindeln vet uppenbarligen att biet har förmåga att försvara sig. 
Har den lärt sig detta eller är det ett nedärvt beteende? tänker vi.



Grönvit nattviol.

Överallt i hagen växer den väldoftande orkidén nattviol. Jag kikar på många av dem och ser att de alla tillhör arten Grönvit nattviol som känns igen på sina divergerande pollensäckar. Åke vet dock att även den alltmer försvinnande arten "vanlig" nattviol också finns i änget.



Stora bestånd av orkidén Jungfru Marie nycklar finns även i Gumby äng och ibland får marken på håll en rosa ton av den stora mängden. 



En ljus sopp med brunvitrynkigt mönster på hatten får mig att undra över arttillhörighet. Den liknar en KarlJohan men inte riktigt ändå. Den exklusiva miljön kan ju tyda på exklusiv art, tänker jag, dokumenterar och plockar. Jag tar således med mig de två svamparna hem och bereder en läcker förrätt. 
Jag vet alltså inte vilken art det är frågan om, men jag tänker lägga ut den på en svampsida på nätet, där jag är medlem och när/om jag får besked kommer jag att komplettera senare.

Så kom just svaret, så snabbt, ett förslag från Helena Björnström i nätverket "Svamp-klapp": Finluden stensoppSe vidare denna länk, säger hon och jag tackar hjärtligt för hjälpen! 
Länk nedan:

Finluden stensopp

Ängarna på båda sidor om den vackra vägen är fulla av insekter. Fjärilar, skalbaggar, flugor och steklar svärmar omkring i solglittret och jag är besviken på mig själv över att jag inte tog med fjärilshåven. 
En del arter fjärilar känner jag igen på håll: ängsvitvingar, sotmätare och nässelfjärilar är allmänna men alla blåvingarna lämnar jag därhän i brist på redskap.
En snabb-och högtflygande stor "nässelfjärilslik" art sedd på håll får mig att sucka djup efter håven, eftersom jag tänker på någon av våra två sällsynta fuksar. Men den observationen får jag lämna därhän, troligast ändå var det nog tistelfjäril.



Pärlgräsfjärilar ser jag många.



Två olika exemplar av ängsnätfjäril ser jag också. Ett trevligt möte med en kraftigt minskande art, vilket vittnar om Gumby ängs kvaliteter.



Mest gläds jag nog ändå åt den violettkantade guldvinge som jag ser flyga runt i området på norra sidan av vägen. Ett kärt möte och en påminnelse om ett besök hos vännen Göran i Åsbo förra året.

(Som av en märklig slump ringer han just, Göran, bara för att samtala en stund, så där som vi brukar göra, och jag berättar att jag precis skriver om violettkantad guldvinge. 

- Violettkantad guldvinge ökar men den vitfläckiga guldvingen minskar, säger Göran och menar att vi får glädja oss åt det positiva som sker. Som att han vet var gladorna häckar i Åsbodalen för första gången och att han nyss fått veta om en ny havsörnshäckning i området runt Sommen, att pilgrimsfalken häckar nytt i ett korpbo hos dottern vid Vättern osamt att han i Åsbo socken just noterat Östergötlands första inlandsfynd av svingelgräsfjäril. Och vill du veta hur den ser ut så kan du bläddra neråt i min naturliga dagbok till 4 juni "Öländsk rapsodi". För under den resan såg jag en sådan.)

Är det en stekel som sitter i fibblan och suger nektar? Nej, det är faktiskt en liten fluga, kan jag konstatera på närmre håll; ett vackert bevis på s k mimikry - skyddande likhet.



Tvåbandad getingfluga.

Bland blomstren ser vi även mängder av olika vildbin och olika steklar som jag heller inte ger mig på men ett par vackra skalbaggar blir precis lagom att runda av med i denna, min redogörelse för ett par underbara timmar i Åkes paradis. Blåbock och fyrbandad blombock. 


Blåbock.



Fyrbandad blombock.